Jag tror att min på 2,5-åring mår dåligt!
Jag har 4 barn, 3 pojkar & en flicka varav flickan har en annan pappa än pojkarna. Flickans pappa & jag har aldrig varit samboende. Vi separerade när dotter var lite över året. Han begärde då att han skulle ha dottern minst 3 dagar i veckan. Men då jag själv lider av depression & var i min djupaste svaka efter vår seperation så gick jag mottviligt med på att pröva 3 dagar i veckan efter hårda påtryckningar från både dotterns pappa & hans mor.
Redan från början så började dotterns sömnproblem, hon ville inte lägga sig och kvällarna, hade svårt att somna, vaknade på nätterna & bara grät (ibland har hon panik). Pappan säger att allt är bra hos honom & hon sover fint hos honom.
När det var dags för dottern att åka till sin pappa så gnällde hon & släppte inte taget om mig. Hon pratade inte då & kunde inte utrycka sig. Men nu sedan hon fyllde två år så har hon börjat säga att hon inte vill till sin pappa, hon sover fortfarande dåligt & fram tills för ca 1 ½ månad sedan så skrek hon & fick panik när hon skulle till honom & nu är hon tyst när hon ska till honom, söker inte ögonkontakt med pappan utan bara tittar på mig.
Hon vill att man bär henne och gärna matar henne. När hon kommer hem från pappan är hon som en vissen blomma, pratar inte & är helt borta. Vad säger ni, mår min dotter dåligt eller är det jag som överdriver & vad kan jag göra för att få henne till att må bättre?
Ingrid Gråberg svarar:
Du beskriver din 2,5-åriga dotter som en vissen blomma och undrar om hon mår dåligt. För mig låter det helt absurt att du ens behöver fråga - såvida det inte är så att du överdrivit när du beskrivit hur hon beter sig. Men ett barn som ser ut som en vissen blomma och verkar ”helt borta” mår naturligtvis inte bra. Frågan är vad det beror på. För ett så litet barn kan det växelvisa boendet i sig vara en påfrestning, men det behöver inte vara så.
Att flickan reagerar som hon gör när hon ska till sin pappa, samtidigt som det fungerar bra när hon väl är hemma hos pappa, kan ha flera förklaringar. Hennes beteende vid överlämningarna kan ha ett samband med hur du känner inför den tillfälliga separationen från din dotter. Det kan ju också vara så att pappan inte är helt ärlig när han beskriver hur det fungerar hemma hos honom och jag misstänker att det är det som du oroar dig för. I så fall kan du nästan räkna med att din dotter känner av den oron.
Du skriver ingenting om hur din och pappans relation ser ut idag. Kan ni kommunicera med varandra som vuxna människor? För er dotters skull hoppas jag att ni kan det och då tycker jag att ni tillsammans ska vända er till BVC, eller till en barnpsykolog, för att få hjälp att se hur ni bör ordna tillvaron för er dotter på bästa sätt.
Har ni svårt att överhuvudtaget prata med varandra så behöver ni hjälp av familjerådgivningen. Den bästa tjänst ni kan göra ert barn är att hålla sams och samarbeta med hennes bästa för ögonen. Det är också viktigt att ni kan lita på varandra.
Har du starka, och välgrundade, misstankar om att barnet far illa hos sin pappa måste du förstås agera och ta kontakt med socialtjänsten.
Vänlig hälsning,
