9/13/2013

Mina döttrar är strängt hållna och rädda

Har två döttrar på 15 och 16 år som bor hos sin pappa vardagar å varannan helg hos mig sen 6 år tillbaka. Det var deras val eftersom dom ville vara med sina små syskon som min förre detta man fick med sin nya fru. Jag gjorde som barnen ville för jag trodde det var bäst för dom. I efterhand undrar jag om jag gjorde rätt? Barnen är väldigt hårt hållna av sin styvmor som kräver att mina flickor tvättar och städar.

Självklart ska barn lära sig att hjälpa till, men i detta fall så är det bara mina flickor som måste göra allt. Ingen annan i familjen varken tvättar,stryker eller lagar mat eller diskar m.m. Nu börjar detta gå ut över barnens skolarbete som dom inte hinner med. Styvmodern skriker på dom om dom inte har gjort sina sysslor även om dom säjer att dom tex har ett prov och måste plugga så struntar hon i det. Barnen har även berättat för mig att styvmodern kan ta tag i deras små syskon å släpa dom tex upp för trappen eller ta tag i örat på dom så dom börjar gråta.

Hon skriker åt alla barn och hotar ofta med saker. Mina barn säjer så fort vi träffas eller ibland ringer dom när det är för jobbigt och får tröst av mig när styvmodern är som värst. Jag har sagt till mina barn att dom när som helst kan flytta hem till mig! Men får då svaret att dom inte vill lämna pappa. Dom får dåligt samvete för pappan och undrar hur han ska klara sig? Jag märker mer och mer på mina barn att dom mår dåligt av detta förhållande. Ska jag lägga mig i eller hålla mig utanför?


Ingrid Gråberg svarar:

Min motfråga till dig är: Varför skulle du låta bli att lägga dig i om dina barn far illa?

Nu kanske det inte är så illa som det låter. Möjligheten finns förstås att dina döttrar överdriver en smula, att kraven som ställs på dem är rimliga och att styvmamman inte är fullt så sträng och otrevlig som hon framställs. Men om det verkligen är så att dina flickor får sköta precis allt hushållsarbete, och samtidigt blir utskällda och hotade, så borde någon vuxen sätta ner foten och kräva en förändring.

Har du pratat med barnens pappa om situationen? Är han blind och döv för vad som sker i hans hem eller törs han inte opponera sig mot sin fru?

Med tanke på att barnen oroar sig för hur pappan ska klara sig om de inte bor kvar så framstår det sistnämnda alternativet som det mest troliga.

Det du har gjort hittills är att trösta och stötta dina barn och du håller hela tiden dörren öppen till ditt hem, men trots att tjejerna uppenbarligen inte mår bra i sin nuvarande vardag så avböjer de ditt stående erbjudande om att förändra boendesituationen. De gör det med hänvisning till sin oro för pappan och kanske är de också oroliga för sina småsyskon. Så fint av dem att bry sig om andra och ta ansvar kan man tycka, men vem tar ansvar för deras välbefinnande? Tjejerna behöver upplysas om att det inte åligger dem att se till så att övriga familjemedlemmar mår bra, utan det är föräldrarna/vårdnadshavarna som har skyldigheter gentemot barnen – inte tvärtom.

Som jag redan varit inne på så tycker jag att du ska prata med pappan. Han behöver få en chans att ge sin bild av hur det fungerar i familjen och få veta hur tonårsdöttrarna upplever det.

Du skriver ingenting om hur relationen mellan er föräldrar ser ut. Förhoppningsvis kan ni kommunicera med varandra på ett moget och konstruktivit sätt med barnens bästa i fokus.

Eftersom barnen är så pass stora behöver ni ta med dem i diskussionerna om framtiden och tillsammans med dem räta ut eventuella frågetecken. Vad finns det för positiva saker med att bo hos pappa? Är läget på boendet bra? Storleken på rummen? De ekonomiska ramarna? Finns det också glädje, kärlek och värme i familjen? Eller är det bara ren omtanke som hindrar tjejerna från att flytta ifrån familjen? I så fall måste både du och deras far se till att avlasta dem detta ansvar.

Finns det misstanke om att de små barnen far illa bör socialtjänsten kopplas in.

Vänlig hälsning,