Mina barn hatar sina liv
För några år sedan separerade jag och min man med ett gemensamt beslut. Vi har två flickor 10 och 13 år som bor varannan vecka hos respektive förälder. Mina båda barn vekar må fruktansvärt dåligt för många olika faktorer, skola, kompisar, boende, skilsmässan.
Min äldsta flicka är väldigt blyg och osäker i skolan och i närheten av andra, men inte hemma med mig där kommer allting i stället, hon är arg, sur, tvär och vill inte leva längre, så säger hon väldigt ofta. Att hon inte vill leva detta skitliv som hon har. Hon säger att hon hatar detta. I skolan ä hon blyg och har inte många vänner. Hon har fått erbjudande om att eventuellt gå om åk 6, men det är det sista hon vill. Hon vill att jag skall lova henne att hon inte behöver göra det.
MIn yngsta säger inte mycket heller om sina känlsor men samma sak med kompisar. Dom är inte många, men hon vågar ta för sig mer men är osäker under ytan. Men hon säger som sin syster att hon hatar sitt liv. Dom bråkar något fruktansvärt. Saken hör till tror jag att dom har ingen trygg bakgrund, tyvärr genom skilsmässan kommer en massa pajkastning föräldrar emellan som barnen får stå ut med.
Detta pågår ännu. Jag har haft kontakt med BUP, men det har inte varit något bra. Dom påstår att vi som föräldrar måste vara överens för att kunna få någon hjälp med barnen. Här står ord mot ord, för deras far ser inga problem, allt fungerar bra säger han. Men det anser inte jag. Det finns så mycket att prata om. Vad gör jag?
Ingrid Gråberg svarar:
Att båda barnen säger att de hatar sina liv är alarmerande och jag förstår att du tagit kontakt med BUP. Men, precis som de påstod, så måste de ha båda föräldrarnas samtycke för att kunna inleda en utredning eller behandling. Däremot krävs det inte vare sig att föräldrarna har samma syn på problemen, eller att båda deltar i mötena på BUP.
Det jag rekommenderar dig att göra i första hand är att prata med barnens lärare och med skolpsykologen. Dels är det viktigt att ta reda på hur lärarna upplever att dina barn mår och fungerar. Och dels finns det all anledning att se till att skolpsykologen utreder din äldsta dotters behov av hjälp och stöd i skolan – med tanke på att man erbjudit henne att gå ett extra år i 6:an.
Om även lärarna ser att dina barn inte mår bra kanske det går lättare att övertyga deras pappa om att en BUP-kontakt skulle vara bra. I annat fall kan du begära hjälp i form av föräldrastöd/-rådgivning hos BUP eller vända dig till socialtjänsten och höra efter vad de kan erbjuda för hjälp i din situation. Du kan även uppmana dina barn att själva gå och prata med skolpsykologen eller skolkuratorn.
Helst av allt skulle jag förstås se att du och din före detta man fick hjälp att hitta ett fungerande sätt att kommunicera och samarbeta kring barnen, eftersom det definitivt skulle gagna barnen. Det förutsätter dock att ni båda två inser hur betydelsefullt ert samarbete är för barnens mående, och att ni båda är beredda att lägga allt gammalt groll och alla gamla oförätter bakom er. Kanske är det som din före detta man säger, att det fungerar bra hemma hos honom och att barnen verkar må bra där – eller åtminstone är det hans upplevelse att det är på det viset. Därför kan det vara lättare för honom att acceptera att hans barn får följa med till BUP om du lägger fram det som att det handlar om att du behöver hjälp. Du upplever att barnen mår dåligt, därför känner du dig orolig. Och hos dig blir det mycket bråk, därför känner du att du behöver hjälp att hantera bråken och att förbättra relationen till barnen.
Slutligen vill jag uppmana dig att prata med dina barn enskilt. Passa på när ni har en lugn stund på tu man hand och försök ta reda på vad som är den, eller de, främsta orsakerna till att livet känns så tungt. Är det för att ni föräldrar bråkar så mycket? Beror det att det är svårt att hänga med i skolan? Utsätts barnen för mobbning i skolan? Eller är orsaken någon helt annan?
Med vänlig hälsning,
