10/17/2013

Min son slår mig

Jag har en snart 9-årig son och han sparkar mig ibland när han inte får som han vill och när jag talar om tydligt varför han inte får det så lyssnar han inte utan sparkar mig hårt eller kastar saker på mig eller ibland gör något annat dumt.

När jag talar om att han inte får skada mig så säger han, Vem bryr sig, då svarar jag att jag gör det. Han springer ifrån mig när jag vill prata med honom och om jag får tag i honom och håller fast honom så sparkar han hårt på mig. Han är snart 9 och otroligt stark. Så det gör ont inte bara psykisk utan fysiskt också.

Vad kan jag göra för att få stopp på detta beteende? Vi har presis börjat med ett belöningssystem men det känns som att när han blir så arg är det inget som kan stoppa hanns ilska. Jag undrar om det finns någon bra terapeuft han kan gå hos och få hjälp med hans aggressioner?


Jenny Klefbom svarar:

Jag börjar med att besvara din avslutande fråga, för att sedan gå in lite mer på mina reflektioner på det du skriver.

Ja. Det finns hjälp att få för ett så utagerande beteende som din sons. Handlar det till exempel om att han reagerar så impulsivt att han inte förmår stoppa sig, så kan man arbeta med hans impulskontroll, vilket det finns bra metoder för.

Handlar det snarare om att det är något som inte står rätt till i er relation så kan du få hjälp även med detta.

Det är BUP du ska vända dig till, och det är BUPs sak att kartlägga vad problemen bottnar i och sedan föreslå en lämplig behandlingsform.

Om jag hade varit den psykolog du träffade på BUP, så hade jag börjat med att tillsammans med dig/er fundera över vad det är som väcker pojkens ilska. Ibland kan man, då man kartlägger och funderar noga på saken, se tydliga mönster i konflikter och utbrott. Är det då du sätter gränser och säger nej som han blir arg? När du ställer krav? När han har haft en jobbig dag och är trött? När du ägnar för mycket tid åt ett syskon/ditt jobb/din dator eller något annat? Eller finns det andra i familjen som också bråkar, och som sonens bråk är en reaktion på? Mina frågor ska du se som exempel på hur du kan tänka, men det kan självklart finnas helt andra mönster och orsaker i just er familj.

En fråga som väcks hos mig redan av det du skriver är hur lite känslor du själv förmedlar gällande din sons utbrott. Du tar upp att du ”talar tydligt” med honom om att han inte får slåss, och då han kastar ut sig oförskämdheter så svarar du vänligt att du bryr dig. Det låter å ena sidan föredömligt att kunna förhålla sig så lugn och pedagogisk gentemot sitt barn. Men å andra sidan låter det nästan lite omänskligt att du inte reagerar med egen ilska, förtvivlan, gråt och så vidare på de allvarliga och upprepade kränkningar du utsätts för av ditt lilla barn.

Faktum är att ett så kontrollerat sätt att vara mot sitt barn nog kan få konsekvensen att barnet inte riktigt förstår vidden av det han orsakar med sina kränkningar. Jag skulle alltså rekommendera dig att börja närma dig dina egna känslor, och visa dem. Ditt barn ska ju inte i första hand vara ett ”uppfostringsprojekt”, utan en medmänniska som du har en mycket nära, och mycket känslosam, relation till.

Ett annat råd jag skulle vilja ge dig är också att vara mer handgriplig och fysisk i din gränssättning. Med detta menar jag självklart inte att du själv ska vara våldsam och okontrollerad, utan snarare att du kan behöva hålla fast, eller se till så att sonen håller sig i ett annat rum när han är som argast.

Men du tar upp att din son är så pass stark att du har svårt att rå på honom ibland. Jag undrar därför om du har någon du kan ta hjälp av då han blir våldsam? Även om du är ensamstående förälder, kanske det finns någon annan vuxen i er närhet som du skulle kunna be om hjälp? Jag tänker att det skulle vara bra för din son om han till exempel visste att nästa gång han ger sig på dig, så kommer du att ringa på hos er granne och be om hjälp.

Förutom att det vore bra om det fanns någon som var stark nog att rå på honom i dessa situationer, så sänder det också en tydlig signal till honom att du inte är hjälplös, och att du är beredd att gå så långt som det behövs för att få stopp på hans våld. För det är min bestämda åsikt att det måste bli det. Det är en helt oacceptabel situation ni har hemma, och det är dessutom mycket oroväckande inför framtiden; din son kommer knappast att bli varken mindre och svagare, eller lugnare och mindre utagerande, utan att du gör något åt saken.

Utöver att stoppa hans misshandel av dig då den inträffar, så är det därför också jätteviktigt att du ser till att hans negativa beteenden får mycket tydliga och direkta konsekvenser. Belöningssystem är inte något jag tycker hör hemma i det här sammanhanget, då det ju faktiskt handlar om att han gör olagliga saker då han slår dig. Visst bör det belönas och uppmärksammas då han avhåller sig från att slå, men jag tänker nog att du också måste använda dig av mer negativa konsekvenser såsom att han blir av med förmåner och privilegier då han bryter mot reglerna, och kanske också att han får någon typ av bestraffning.

Det kan vara svårt att själv utforma fungerande system för hur man belönar och drar bort privilegier på ett lämpligt sätt, så det tycker jag att du bör ta hjälp med av någon som arbetar med dessa metoder på BUP.

Det är helt nödvändigt att det blir stopp på din sons våldsamhet, så dröj inte med att söka hjälp.

Vänlig hälsning,