Ångest av tvivel på meningen med livet
Hej. Jag går 1:a året på gym. och praktiserar just nu 1:a ggn. Allt var som vanligt till i tisdags då jag började grubbla. Jag har filosoferat ett antal år, på livet och döden men har aldrig riktigt förstått mig på döden även att jag är uppväxt kristen, men på senare år jag har börjat tvivla lite smått.
När jag var liten så tänkte jag en gång hur det skulle var om jag skulle sluta existera när jag dog, alltså att jag helt enkelt upphörde och aldrig skulle komma tillbaka, och då fick jag dödsångest.
Ångesten släppte efter några sekunder då och tänkte att så är det inte och tron av att jag skulle leva för evigt var ganska snart på plats och så brydde jag mig inte mer om det. Men i tisdags sökte jag runt lite på nätet. Jag fick fram en forumtråd som handlade om hur livet var meningslöst sett ur en ateist synvinkel och sen dess har det gått utför för mig.
Jag sökte på det här för att jag hade fått för mig att om man insåg att livet var meningslöst så skulle livet gå lättare, man skulle göra mer saker och inte vara så blyg. Men tvärtom så blev jag väldigt cynisk istället och började tänka på livet. På tisdagkvällen hade jag ångest och svårt att sova, skakade och behövde stänga på radion för att få lite ro i kroppen.
På onsdagen på väg hem grät jag hjälplöst. Hemma kändes det bättre men några timmar senare var jag ledsen igen. Idag pratade jag med pappa om att jag saknade morfar, och då kändes det lite bättre, men jag är fortfarande ledsen och allt går upp och ned.
Ingrid Gråberg svarar:
Du är knappast ensam om att fundera över meningen med livet, men vi förhåller oss på olika sätt till den stora frågan.
En del konstaterar att det antagligen inte finns någon förutbestämd mening, varken med det egna livet eller med mänskligheten i stort, och tänker inte vidare på det. Andra ägnar en stor del av sitt liv åt att grubbla över detta och söker febrilt efter ett svar. Problemet är att det inte finns ett enkelt svar. Du kommer få olika svar beroende på vem du frågar, i vilka böcker du läser eller på vilka forum du söker.
Tidigare hade du din kristna tro att luta dig mot, men nu har du börjat tvivla på vad meningen med livet är och om det verkligen finns evigt liv. Jag får känslan av att dina tvivel har vänt upp och ner på hela din världsbild. Till och med präster tvivlar ibland, så det är verkligen inte konstigt att du hamnat i detta gungfly av tankar och känslor.
Vi människor är verkligen komplexa varelser och det liv vi lever här i västvärlden på 2000-talet är inte precis enkelt och förutsägbart. De senaste hundra åren har samhällsutvecklingen gått i expressfart och idag överöses vi med information i en sådan mängd att det snarare riskerar att skapa förvirring än klarhet. Vem ska man tro på (som Di Leva sjunger)? Och vad ska man tro på?
Det är naturligtvis skönt att ha en fast tro, att känna sig övertygad om att ”så här är det”, samtidigt som det är sunt att ifrågasätta saker och ting. Och under tonåren, när det händer så mycket, hör det mer eller mindre till att ifrågasätta allt ifrån sina föräldrar till hela samhällssystemet. För många är också tonårstiden en känslomässig berg- och dalbana. Det är alltså ganska normalt att ”allt går upp och ner” då.
I de flesta fall går de här känslomässiga svängningarna över, men mår du riktigt dåligt ska du självklart söka hjälp.
När det gäller den stora frågan om vad som är meningen med livet tycker jag att du ska fundera kring den tillsammans med någon. Risken är annars att du fastnar i dessa funderingar och hamnar i en negativ spiral av tankar och ångest. Eftersom du är/har varit kristen ligger det nära till hands att samtala med en präst kring detta, men en psykolog eller dina vänner kan också vara utmärkta samtalspartners.
Tro mig, den här frågan kan leda till många intressanta diskussioner. Samtidigt vill jag uppmana dig att inte fastna i abstrakta grubblerier om vad som är meningen med livet eller om det finns evigt liv. Fundera också över hur du, på ett konkret sätt, kan fylla ditt eget liv med mening.
Vänlig hälsning,
