Min pojke blir ledsen av skolan
Jag har en son som är 7,5 år och går i första klass (en son till son är 5,5 år). Han är en pojke med mycket känslor, men på sista tiden är han så ledsen när han berättar om skolan. Han upplever att han är ensam, att ingen frågar efter honom och att ingen tycker om honom.
Enligt fröken är det inte så, men han upplever detta så starkt och är ofta ledsen på kvällen när vi sitter och pratar. Jag undrar hur ska jag kunna stötta honom på bästa sätt, vad kan jag göra, säga för att hjälpa honom att bli starkare. Han har väldigt lätt för att börja gråta och det tror jag att många barn i klassen tycker är lite jobbigt, att han så lätt känner sig orättvist behandlad osv.
Humöret skiftar väldigt snabbt så jag har svårt att veta hur allvarligt det är. Han är oerhört verbal och filosofisk så det han säger låter så dramatiskt.
Tacksam för några kloka råd
Ingrid Gråberg svarar:
Du har helt rätt i att det är svårt att avgöra hur allvarligt det hela är, men det pojken säger måste man ta på allvar. Läraren verkar inte ha sett några tecken på att det skulle förekomma någon mobbning eller utfrysning. Det tyder ju på att det snarare handlar om din sons upplevelser, än om faktiska omständigheter, men helt säker kan man inte vara. Därför finns det två skäl till varför jag rekommenderar att skolpsykologen involveras.
Dels kan hon/han anlitas för att observera klassen, i syfte att upptäcka eventuella mobbnings-/utfrysningstendenser, och dels kan psykologen göra ett försök att prata med din son i syfte att ta reda på hur han tänker och hur han uppfattar det sociala samspelet med klasskamraterna.
Naturligtvis kan du själv prata med din son – och det gör du redan som jag förstår det – men det är lätt att man som förälder i första hand vill trösta sitt barn. Inte sällan ägnar vi oss åt att försäkra våra barn om att saker inte är farliga, att de andra barnen visst tycker om dem och så vidare. Och att trösta, lindra, hjälpa och stötta är en viktig uppgift som föräldrar har. För att kunna hjälpa på bästa sätt i det här fallet så behöver du få mer kunskap om vad som försiggår i din sons huvud – och på skolgården.
Be din son berätta om specifika situationer då han känt sig ensam. Ställ följdfrågor och hjälp honom att reflektera både över sitt eget agerande och de andras. Varför tror du att han sa så? Vad tror du hon menade med det? Hur tror du han kände när du sa/gjorde det?
Eftersom din son är verbal och filosofisk borde det finnas goda chanser att komma åt hans tankar och känslor. Lyckas du inte själv tycker jag att du ska låta någon annan prova, exempelvis skolpsykologen.
När ni (föräldrar och skolan) vet hur saker och ting ligger till kommer ni förhoppningsvis också veta hur ni ska hjälpa pojken att bli starkare.
Förekommer det mobbning måste den stävjas såklart. Är det så att det lätt uppstår missförstånd mellan din son och andra barn behöver han kanske hjälp att utveckla och träna sina sociala färdigheter. Har han en stark tendens att tolka saker negativt kanske han behöver en terapeutisk kontakt.
Skulle du komma fram till att han lätt överdramatiserar och kan konstatera att han ändå mestadels är en glad och välfungerande pojke, ja då räcker det sannolikt att ni fortsätter med era vanliga samtal på sängkanten, där du lyssnar och ställer följdfrågor som får honom att se saker ur mer än ett perspektiv.
Vänlig hälsning,
