11/5/2013

Hur ska jag hantera sonens elakheter mot sin syster?

Vår 13-årige son svär och gapar på sin 11-åriga syster och ropar efter henne att hon är dum i huvudet, intelligensbefriad osv. Det eskalerar när jag försöker få honom att sluta och slutar med att båda är arga på mig för att jag inte skäller tillräckligt på den andre.

Jag kan ta trots som riktas mot mig men hjärtat slits sönder när de skriker såna saker åt varandra. Jag vet inte hur jag ska handskas med situationen utan blir hysterisk och går därifrån efter att ha stått och gormat en stund. Känslan av maktlöshet gör att jag gråter floder varje gång och har inte energi till vardagen mellan grälen.

Jag och barnens pappa kan inte diskutera detta utan att börja skylla på varandra (jag ser en koppling men vet inte hur jag ska göra).


Jenny Klefbom svarar:

Det är flera saker i ditt mail som väcker tankar hos mig, och jag ska ta upp dem var för sig, men jag vill redan här skriva att jag ser gemensamma nämnare i de olika saker du tar upp, nämligen ditt sätt att värdera dig själv ganska lågt. Och att du verkar ha svårt för att stå upp för vad du tycker och känner.

Först vill jag ta upp att du kallar dina barns ilska för trots. Med trots menar man när barn sätter sig upp emot förälderns gränser. De beteenden du beskriver tycker jag innehåller ett mått av nonchalans, ja nästan förakt, som handlar om mer än att ”testa gränser”. Jag tror att det är viktigt att du slutar tänka på beteendet i termer av trots, i och med att den allmänna uppfattningen om trots är att det är någonting som alla barn går igenom och som till och med kan vara utvecklande. De beteendemönster du beskriver låter mer nedbrytande än utvecklande.

Du skriver att du har lättare att ta att barnen ger sig på dig än att de ger sig på varandra. Så kan en förälder resonera på ett intellektuellt plan, men det är ofta oerhört svårt för föräldrar att utsättas för kränkningar från dem som de älskar mest; sina barn. Det är nog också det du beskriver när du tar upp den maktlöshet du känner och de tårar den leder till. Ur ett perspektiv tycker jag dock att det är bra att du reagerar så starkt, för man ska inte ta sådana saker från barn, framförallt kanske för att de själva far illa av att såra och göra andra illa utan att någon sätter stopp för det.

En annan sak som jag förstår av din beskrivning är att du går in i barnens konflikter i stället för att hålla dig utanför dem. Deras destruktiva önskemål är att du ska ta rollen av domare som dömer om vem som gjort fel och som även utdelar straff – skäll – för felen. Trots att detta leder till att du i förlängningen får deras ilska på dig, så accepterar du deras rollbesättning. Att, som dina barn, hitta någon slags försonande gemenskap i att utse en ny fiende är ett primitivt sätt att stärka sin relation. Du visar dem också med detta beteende att du saknar föräldraauktoritet då du så villigt låter dig regisseras av dem och det skapar inte trygghet.

Slutligen beskriver du att du ser en koppling mellan dina och barnens bråk och din och din mans oförmåga att kommunicera kring dessa problem. Det vill säga: att även ni tycks ha en djupgående konflikt. Dels verkar denna handla om att ni ser väldigt olika på saken. Men mitt intryck är också att din man inte ger dig det stöd du skulle behöva, det vill säga att inte han heller värderar dig och dina känslor särskilt högt? Här kan jag ha fel, du skriver ju inget om hur hans och barnens relation ser ut, och kanske axlar han sitt ansvar för att hjälpa dem med deras konflikter mer än vad som framgår av ditt mail.

Att barn bråkar om deras föräldrar inte förmår hålla sams är oerhört vanligt. Barnen speglar med sitt beteende bara det konfliktfyllda klimat som redan råder inom hemmets väggar. Ansvaret för lösningen på er familjekonflikt vilar därför på era vuxna axlar.

Först och främst behöver både du och din man få syn på de mönster och mekanismer som styr ert handlande i dagsläget. Sedan behöver ni få redskap att hantera de svåra situationerna på ett nytt sätt. För att detta ska kunna ske krävs det dock att ni båda inser att ni har ett problem, och att ni båda vill hitta en lösning på problemet. Kanske gör inte din man det, men det borde å andra sidan räcka för honom att se att du har det jobbigt för att han ska vilja göra något åt saken.

Finns den ömsesidiga omsorgen om varandra kvar i er relation så tror jag att ni skulle kunna bli hjälpta av en familje- eller parterapi så att ni tillsammans kan återta makten i er familj.

Vänlig hälsning,