10/22/2013

Kan min ilska bero på att jag blivit sexuellt trakasserad?

Jag är en tjej på snart 15 år och jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra. Jag hamnar hela tiden i bråk med min mamma, pappa och syster, mest mamma. Jag kan bara inte låta bli att vara arg och jag vet inte ens varför!

När det kommer till nåt så enkelt som att mamma ber mig att diska börjar jag skrika på henne istället för att bara säga "okej" som min syrra. Så Jag och mamma hamnar alltid i bråk, idag också. Hon kallade mig egoist, bortskämd och korkad. Jag är inte sur på henne p.g.a det och jag förstår att hon blir arg på mig. Men hur jag än känner inombords så kommer det bara skit ur munnen på mig! Jag skriker, och kan inte släppa diskussionen förrän jag vinner eller mamma inte orkar mer.

Vad ska jag göra för att blir fri från denna ilska? Varför är jag ens arg?! Jag har allt man behöver, vi är inte fattiga och det värsta i mitt liv är att mamma och pappa hela tiden brukar bråka men det är fan normalt.

Snälla hjälp mig, jag vet inte vad jag ska göra! Jag blir bara rasande och vill skrika och slå i saker. Jag brukar läsa och höra saker om att tjejer som blivit sexuellt trakasserade ibland har ilska inombords p.g.a det? Jag har, ända sedan jag var yngre blivit sexuellt trakasserad av äldre män och nu killar i min klass. Det värsta var när min systers man en gång försökte våldta mig och hann göra det mesta men så började jag blöda och då fattade han nog att det gick för långt. Jag var sju år.

Kan något av detta leda till min ilska? Hjälp!


Jenny Klefbom svarar:

När jag börjar läsa ditt mail så tänker jag först att det är ganska normalt att vara så arg och inte kunna kontrollera det när man är 15 år. Det ingår lite i de hormonstormar och alla andra saker som händer med kropp och psyke när man är i tonåren. Men redan när du börjar beskriva din mammas reaktioner – och ordval – så förstår jag att något inte står rätt till.

Din mamma säger väldigt kränkande saker till dig! Och du menar att du inte är sur på henne för det. Det får mig att tro att du inte alltid tillåter dig att känna fullt ut när någon gör dig illa. Det får mig också att tro att du har svårt att värdera vad som är normalt och vad som inte är normalt. Den känslan hos mig får mer bränsle när du kommer till att beskriva dina föräldrars bråk. Det är inte alls normalt att föräldrar bråkar hela tiden! Faktum är att forskning visar att det är få saker som är så stressande och skadligt för barn som att leva med föräldrar som bråkar mycket. Det påverkar barn väldigt negativt.

Men ännu mer påverkar det förstås om man har varit utsatt för svåra sexuella övergrepp, som du beskriver att du har. Inte nog med att du utsattes för ett våldtäktsförsök som ledde till att du fick skador på kroppen när du var så liten som 7 år gammal. Du har också blivit utsatt för kontinuerliga trakasserier både från äldre män och jämnåriga killar under lång tid.

Sett i det perspektivet tycker jag egentligen inte att det är så konstigt att du har svårt att riktigt veta vad du ska känna när du blir illa behandlad. Kanske är du så van vid trakasserier av olika slag att du inte längre orkar känna efter varje gång. Och att du har svårt att skilja mellan vad som är normala påfrestningar i livet, och vad som är sådant som inte är normalt och som barn far illa av är inte heller så konstigt när du har utsatts för så mycket som är onormalt. Dina referensramar har blivit förvridna, och kanske tror du att alla barn tvingas att ha det som du har haft det.

Men så är det inte. Och inte heller du ska behöva ha det så som du har det. Din ilska, som är det du skriver och frågar om, är säkert bara en av många saker i ditt liv som du behöver hjälp med att förstå och hantera.

Jag vet inte om du har berättat om övergreppen för någon, men om du inte har det så är det dags nu, tycker jag. Du behöver verkligen inte berätta allt på en gång, och det är förstås jätteviktigt att du hittar någon du har förtroende för innan du öppnar dig.

Sök dig till BUP, själv eller med hjälp av dina föräldrar. Om det känns som ett allt för stort steg så kan en kontakt med skolsköterskan eller skolkuratorn utgöra en inkörsport till någon annan samtalskontakt. Även ungdomsmottagningen har ofta kuratorer anställda som man kan träffa.

Med vänlig hälsning,