10/30/2013

Stressad 4-åring med växelvis boende

Min 4-åring bor varannan vecka hos sin pappa sedan han var 1,5. Vi fasade in detta under en lång period o började med varannan helg för att sedan utöka det med en dag i taget. Det har gått jättebra, fram tills nu.

Han frågar flera ggr om dagen när han ska hem till mig, är ledsen vid överlämningar, kommer hem därifrån och stammar och är alldeles uppskruvad (dom är 4 barn där, hos mig är han själv) .

Han hinner varva ner och sluta stamma lagom tills han ska hem till sin pappa igen. Han pratar mkt om att han kommer längta efter mig, jag kommer längta efter honom, och att han inte vill åka till pappa.

Hans pappa är såklart frustrerad över situationen, precis som jag, och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Vad gör man i detta läget?


Ingrid Gråberg svarar:

Idag är det vanligt att barn bor växelvis en vecka i taget hos respektive förälder efter en skilsmässa och det är ofta en bra lösning. Den största fördelen är att barnen får en nära och vardaglig kontakt med båda vårdnadshavarna. Sedan brukar de vuxna uppleva det som ett rättvist alternativ ur deras synvinkel. Principen att växla boende varannan vecka är med andra ord en bra utgångspunkt, men självklart fungerar det inte för alla familjer och i alla åldrar.

För riktigt små barn är en vecka en lång tid att vara skild från en anknytningsperson, det vill säga en person som man knutit an till och känner sig trygg tillsammans med. Därför kan det vara bra med kortare intervaller till att börja med och utöka antalet dagar vartefter – precis som ni gjorde när er son var liten.

Äldre barn kan tvärtom uppleva att en vecka är för kort tid när man ska packa och släpa sina saker fram och tillbaka. Och under barnets uppväxt kan mycket hända, som gör att man behöver ompröva beslutet om boendet.

Naturligtvis menar jag inte att man lättvindigt och nyckfullt ska ändra planeringen. Man bör till exempel inte låta barnet styra och exempelvis få flytta till den ena föräldern bara för att barnet är osams med den andra. Däremot ska man självfallet lyssna på barnet och ta hänsyn till dess vilja och mående. Ju äldre barn desto mer bestämmanderätt.

En 4-åring kan inte ta hänsyn till långsiktiga konsekvenser och därför måste ni vuxna ta hela ansvaret för boendeplaneringen. Jag föreslår att ni sätter er ner tillsammans och funderar över vad som har förändrats från det att allt fungerade jättebra tills er son började stamma och uttrycka sin ledsenhet och saknad. Har något förändrats hemma hos dig? Har du mått dåligt eller träffat en ny partner? Har något förändrats hos pappan? Har er gemensamma son nyligen fått ett halvsyskon? Eller har det nyligen flyttat in en ny partner med tre egna barn? Känner sig er son orättvist behandlad i förhållande till de andra barnen? Känner han sig utanför eller har han blivit slagen av de andra barnen eller fått sina leksaker förstörda? Vill er gosse vara tillsammans med dig för att han är orolig för att mista dig eller vill han slippa någon form av obehag hemma hos pappa? Kort sagt, vill han hem till dig eller vill han komma bort från det andra hemmet?

Först när ni har klarhet i vad som ligger bakom pojkens förändrade beteende kan ni ta ställning till vad ni ska göra. Kanske behöver du vara tydlig med att du klarar dig alldeles utmärkt de veckor då du är själv, även fast du längtar efter din son. Kanske skulle pappa behöva se till att få lite mer tid på tu man hand tillsammas med 4-åringen. Eller kan det vara så enkelt att er pojke behöver mer lugn och ro?

Det är inte omöjligt att ni kan komma fram till att det i nuläget finns anledning att göra en förändring i boendeplaneringen, men först och främst bör fokus vara på att klura ut hur ni ska göra för att pojken ska trivas och känna sig trygg på bägge ställena.

Vänlig hälsning,