Jag tror hela tiden att min sambo ska lämna mig
Jag är en tjej på 20-någonting och jag bor med min sambo sen ett år tillbaka. Vi trivs jättebra ihop och litar på varandra, men jag vågar knappt lämna honom, än mindre vågar jag att han lämnar mig om så för en liten stund.
Jag har aldrig känt mig säker förut i mitt liv förrän jag träffade honom, och kanske är det därför jag inte vill att han ska försvinna. Han visar inga tecken på att vilja ge sig av och bekräftar mig ofta om att han vill bo kvar med mig, även praktiska skäl till att han inte ska vara borta när jag kommer hem, som att hans möbler står här, för att ge mig någon förståelse till att han kommer att stanna kvar.
Men ingenting hjälper. Och snart kräver mitt jobb att jag ska åka iväg på en veckas resa till Spanien, vilket jag alltid drömt om och det vore ju jätteroligt - men jag har bara panik över att jag inte kan lämna min sambo. Jag är helt övertygad om att sekunden jag lämnar huset kommer han att dra vidare, och jag kommer finna lägenheten tom när jag kommer hem.
Jag har svårt att gå ut med kompisar och svårt att gå till jobbet eftersom jag är så rädd att hitta en tom lägenhet när jag kommer hem igen. Varför är jag så här rädd? Jag måste åka till Spaninen till våren men paniken bara bubblar upp i mig på en gång och jag vill gömma mig under täcket där det är säkert.
Hur kan jag göra för att underlätta för mig? Det här problemet har redan satt stopp för flera resor och jag vill inte ha det så längre - men vad ska jag göra?
Anna Bennich Karlstedt svarar:
Det låter verkligen som att du hamnat i en jobbig situation. Jättebra att du vill ta tag i det, för det här är något jag tror du har goda chanser att komma tillrätta med. Du beskriver flera negativa konsekvenser av problemet som blivit väldigt begränsande för dig. I förlängningen är det här något som också brukar bli problematiskt i relationen.
Du undrar bland annat varför du är så här rädd. Det är väldigt svårt att svara på utifrån ditt brev. Det behövs mycket mer information för att försöka förstå sig på orsakerna. Först och främst så föds vi alla med olika sårbarhet, eller benägenhet inför att utveckla t ex rädslor. Sedan lär vi oss av sådant vi är med om och så utvecklar vi olika strategier att hantera livet utifrån det. När det kommer till separationsångest kan man vissa gånger se att tidigare viktiga relationer har upplevts som oförutsägbara, eller de har på andra sätt varit otrygga eller frånvarande. Men andra gånger hittar man ingenting så tydligt när man kikar på historien.
Ibland kan man alltså hitta orsakerna till sina rädslor eller svårigheter, ibland gör man det inte. Ofta kan vi bara spekulera kring dem, de blir kvalificerade gissningar. Men det fina i kråksången är att det går att komma tillrätta med den här typen av problem även om orsaken är oklar.
Hur kan man då komma tillrätta med problemet? Om man har en spindelfobi så vet man att rädslan är överdriven. Trots att man vet det så slår rädslan på så starkt i närvaro av en spindel att man inte kan kontrollera sina reaktioner eller klokt resonera sig lugn. För att slippa obehaget så utvecklar man olika strategier för att hantera det. Exempel på det kan vara att man helt undviker att gå ner i källaren, eller ber någon titta efter och ge en försäkring på att ingen spindel finns där. Man kan också undvika att besöka resmål där det finns mycket spindlar. Det man behöver göra för att komma över sin spindelfobi är att (enkelt förklarat) långsamt närma sig det man är rädd för, utan sina säkerhetsbeteenden, och stå ut med obehaget tills det på sikt sjunker undan.
Det finns flera likheter mellan spindelfobin och den rädsla som du beskriver. Du vet om att den är överdrivet stark eller orealistisk. Men i situationer, t ex när din pojkvän går hemifrån eller när du tänker att han inte skall komma hem mer, så tar rädslan överhanden och förnuftet får stå tillbaka. Rädslan kan vi alltså tänka igång, det behöver inte vara en reell situation för att vi ska känna i det närmaste panik. Du har också utvecklat flera strategier för att hantera obehaget. T ex åker du inte iväg någonstans och du ber din pojkvän om försäkringar på att han inte kommer att lämna dig.
Det du behöver göra är att närma dig rädslan, utsätta dig för den, utan dina säkerhetsbeteenden, utan försäkringar ifrån din pojkvän. Du behöver stå ut med obehaget tills det så småningom sjunker undan. Det här kan dock vara väldigt svårt att klara av på egen hand. Exponering handlar inte enbart om att utsätta sig och stå ut. Det behöver ske på ett så strukturerat och kontrollerat sätt som möjligt, ofta med mycket stöd och hjälp ifrån någon kunnig person.
Det finns också, naturligtvis, flera saker som skiljer sig mellan spindelfobin och den rädsla som du beskriver. Det är en mer komplex situation. Det är också svårt att ”kontrollera” din pojkvän. Livet är ju ovisst, ingen vet riktigt vad som händer runt hörnet. Att i en terapi få hjälp med dels exponering för dina rädslor, dels att lära dig sätt att hantera just ovissheten och ångesten på ett mer konstruktivt sätt skulle vara värdefullt för dig.
Jag tror att det inte bara skulle vara roligt, utan även alldeles nödvändigt för dig att komma iväg till Spanien till våren (ett bra mål i en behandling?). Jag tror att du behöver hjälp av en psykolog med goda erfarenheter av att arbeta med rädslor. Jag hoppas att det finns en bra mottagning i närheten av dig som kan erbjuda hjälp. Ibland finns psykologer anslutna till vårdcentralen, ibland behöver man vända sig till sin öppenpsykiatriska mottagning. Det finns ju också många psykologer som arbetar privat, då behöver man ha möjlighet att bekosta terapin på egen hand.
Lycka till!
Vänlig hälsning,
