Är det bra för barn med många aktiviteter?
Vi är en familj med två pojkar på 6 och 2. Stora killen har idag tre olika aktiviteter efter förskoleklass, simning, fotboll och hockey. Varannan vecka är jag ensam med barnen på kvällarna eftersom min sambo jobbar skift. Vilket innebär att till samtliga aktiviteter måste jag ta med lilla killen.
Jag är orolig över att barnen inte får tillräckligt med vila att de inte får tillräckligt med tid hemma och bara vara, dagarna är så långa ändå. Särskilt är jag orolig för lillen som i dagarna skall fylla två. Tycker att dagarna är så långa för honom redan som det är och många intryck för honom på förskolan etc.
Jag oroar mig även för hur det skall se ut i framtiden när bägge barnen har aktiviteter och jag behöver ta med bägge barnen på allt. Försökte prata med min sambo men han hade ingen som helst förståelse för detta. Försökte förklara att det mycket väl kan vara så att jag åker på fyra till fem olika aktiviteter med barnen per vecka vilket han tyckte var helt ok.
Det är inte det slags liv jag vill leva. Tänker jag dessutom rent egoistiskt så tycker jag att det skulle vara lite mycket för mig att mäkta med också och jag tycker redan att jag får på tok för lite tid att umgås med barnen eftersom jag jobbar heltid. Är det verkligen så fel att vilja ha mer tid med barnen själv istället för att dra runt dem på aktiviteter hela tiden?
Har jag rätt i min oro eller är det bara bra för barnen med så många aktiviteter?
Jenny Klefbom svarar:
Om aktiviteter är ”bra” för barn eller inte har i mina ögon uteslutande att göra med om man ägnar sig åt dem på grund av lust, glädje och intresse eller inte.
Aktiviteter, för en 6-åring, ska aldrig syfta till att utgöra något slags komplement till skolarbetet. Barn har alldeles tillräckligt med krav utan att deras föräldrar gör om även deras fritid till en arena för prestationer. Att boka upp så mycket som 3 olika aktiviteter varje vecka för en 6-åring kan säkert fungera om barnet samtidigt har ett starkt intresse för alla aktiviteterna, en hög energinivå, korta dagar i skolan/förskolan och föräldrar med intresse och möjlighet att engagera sig i aktiviteterna. Självklart är det också jätteviktigt att det, varje dag, finns tid över också till sådant som fri lek, oplanerad tid, vila och umgänge med syskon och föräldrar. Så tycks det inte vara för er.
Det som dock oroar mig mest med din fråga är hur din och din mans samarbete ser ut. Inte nog med att det tycks vara din man som ensam bestämmer i frågor som rör barnen. Det tycks också som att du har låtit din man helt ta över planeringen av ditt eget liv, din tid, ditt föräldraskap och hela familjens organisation, till och med när han inte själv är närvarande. Jag har mycket svårt att förstå hur ni har hamnat i en så ojämlik situation. Faktum är att jag har svårt att se hur er relation överhuvudtaget fungerar och får er båda att må bra, när den i så hög utsträckning präglas av maktutövning från hans sida och undergiven följsamhet ifrån din.
Du menar att du är egoistisk när du upplever att du skulle vilja ha mer tid med barnen. Det är nog inte så de flesta föräldrar skulle beskriva en sådan önskan. Ditt behov är snarare ett uttryck för att du inte får utöva ditt föräldraskap på ett tillfredsställande sätt, vare sig för dig eller för barnen.
Förutom min undran över hur er relation har kommit att bli så ojämlik, kan jag inte heller låta bli att undra över vad det är din man vill uppnå med sina beslut i aktivitetsfrågan. Kanske har han faktiskt något gott argument, som han inte riktigt har lyckats förmedla till dig? Och som ni därmed inte heller har haft någon riktigt möjlighet att diskutera igenom.
Det första jag tycker att du ska göra är att tydligt säga till din man hur du vill ha det med dina barn, och sedan agera utifrån det. Om han själv delar ett starkt intresse för hockey eller simning med ert äldre barn är det förstås fritt fram för honom att engagera sig i sporterna tillsammans med sin son. Om han protesterar och du inte lyckas nå honom med dina argument så kan det vara en god idé att ta in hjälp utifrån, kanske från familjerådgivningen.
Känner du att du har mycket svårt att stå upp för dina åsikter, känslor och behov inför din man, eller till och med inför människor i gemen, är kanske en egen psykoterapi för dig själv att rekommendera.
Så som ni har det nu är inte någon framkomlig väg inför framtiden. Inte bara kommer det påverka era barn negativt med den bristande kommunikationen och meningsmotsättningarna mellan er föräldrar. Ni utgör också mindre bra förebilder för dem i livet, när de själva ska lära sig att stå upp för sig själva, lösa konflikter och utveckla sin förmåga till samarbete och hänsyn gentemot andra. Så gör något åt er situation!
Vänlig hälsning,
