Ska man ignorera eller uppmärksamma barn som gör något dumt?
Jag jobbar i en klass där de går barn med olika funktionsnedsättningar både mentalt och fysiskt. Jag är osäker på hur jag skall hantera vissa situationer när de gäller att antingen uppmärksamma eller ignorera barnen när de hittar på dumheter. Med dumheter menar jag när dom gör saker som till exempel svär, rymmer, eller bara är allmänt jävliga mot oss som jobbar, barn bus helt enkelt.
Det finns massor av olika sätt att busa på men även om dessa barn är speciella så kan även dom vara RIKTIGT jobbiga MEDVETET. De kan retas harmlöst men även på ett sätt där skadeglädjen är stor. (Skrattar när man gör illa sig eller när dom gör illa någon annan.)
Min egen spontana reaktion är att när dom hittar på sina bus/dumheter är att med tydlighet och enklare ord tala om att dom gör fel och tala om hur dom kan göra rätt istället och lära sig att be om ursäkt.
Min egen tanke är att jag vill att dessa barn skall kunna uppföra sig så normalt de kan när dom senare blir äldre. Det är det som min magkänsla säger att jag skall göra. Dock får jag höra att jag skall ignorera väldigt många av dessa situationer då jag egentligen vill tala om hur man gör rätt för sig.
Tanken med ignorering är att barnen inte längre tycker att de känns lika roligt om vi inte ger någon reaktion. Så istället för att prata om vad som är fel skall jag inte säga så mycket utan mer försöka avleda situationen genom att bryta av helt och kanske bara få barnet att börja om på nytt med något som är bättre. Vad kan vara bäst tro?
Jenny Klefbom svarar:
Jag hör att du har fått handledning av någon med utbildning i inlärningsteori, det vill säga den teori som ligger bakom terapiformen beteendeterapi.
Grunden i inlärningsteori är att den allra starkaste påverkansmetoden vi har är att uppmärksamma och belöna positiva beteenden. Om vi alltså börjar i den änden, så är det viktigaste att ni i personalen (så gott det går) skiftar fokus från att se problemen, till att se de positiva handlingar som barnen sannolikt också ägnar sig åt, hur små eller sällsynta de än är. För att kunna göra det så krävs det att man är väldigt uppmärksam och verkligen ser varje barn i det lilla. Det kan till exempel handla om att man observerar en konfliktsituation som skulle kunna leda till att ett barn slår till ett annat, men där utgången blir en annan. Eller att någon säger ”låt bli min teckning” i stället för ”din j---la idiot”. Då gäller det som vuxen att snabbt vara där och uppmärksamma barnets val av handling och berömma/belöna den.
Det här låter så enkelt och självklart när man läser det i en bok (eller här), men jag vet av erfarenhet att det inte är lika enkelt att tillämpa ute i en verksamhet där händerna inte räcker till för att ta itu med alla akutsituationer. Men faktum kvarstår att det är en väldigt effektiv metod för att förändra människors beteende på lång sikt, ja faktum är att man ofta kan se ganska snabba förändringar till och med. De positiva handlingarna kommer att öka, och då minskar ju automatiskt de negativa.
Men de kommer självklart inte försvinna helt, och därför går jag nu över till att besvara din egentliga fråga, om man ska ignorera eller tillrättavisa.
Går vi tillbaka till inlärningsteorin så är grunden att man i största möjliga mån bör ignorera negativa beteenden. Anledningen till det är att uppmärksamhet, även negativ sådan, som skäll och åthutningar, tenderar att fungera som belöningar för barn. Vi människor är så oerhört sociala varelser att all typ av uppmärksamhet och kontakt med andra i någon utsträckning är positiv för oss.
I en renodlat terapeutisk situation kan det säkert fungera att hårt hålla sig till sina teorier, men i vardagen blir det lite annorlunda. Det finns en mängd situationer som måste utgöra undantag från ignoreringsregeln. Först och främst tänker jag att ni aldrig någonsin kan ignorera om barn kränker eller gör varandra illa. För hur skulle det bli för det barn som är utsatt?
En annan sak är att man bör upprätthålla de regler man har satt upp. Det betyder att det inte bör gå obemärkt förbi om man svär, om man har en tydlig regel att man inte får svära i skolan. Här skulle jag dock vilja slå ett slag för att i stället för att anpassa barnen efter reglerna, försöka anpassa reglerna efter barnen och den situation de befinner sig i. Har man stora problem med våld mellan barnen så är det ganska dumt att ödsla en massa tid och bråk på att försöka upprätthålla ett vårdat språk (även om det faktiskt finns ett samband mellan språkbruk och mängden våld). Sätt då språket på en ”time-out”, var tydliga med vad ni gör och varför inför barnen, och fokusera på att få ett stopp på våldet. Det viktiga är att både ni och barnen tar de regler ni har på allvar, för gör ni inte det finns det ju ingen direkt anledning att ta några regler på allvar, eller hur?
I och med att du arbetar med barn med olika typer av funktionsnedsättningar så vill jag lägga till ett stort ”men” till resonemanget om att ignorera. All ignorering bygger ju på att barnet har både förmåga till, och tillräckliga kunskaper för, att låta bli med det oönskade beteendet. Saknas något av detta så kommer ignorerandet inte att leda till någon som helst förändring.
Om du har en 1-åring som kissar på sig hela tiden, så kommer detta inte att ändras bara för att du struntar i saken. Samma sak gäller om du har en 7-åring som har en impulskontroll på en 2-årings nivå, eller en 14-åring som verkligen saknar förmågan att leva sig in i andras tankar och känslor. I de här fallen måste reglerna och förväntningarna anpassas till vad man kan förvänta sig av just det här barnet.
Att undervisa barn i alternativa handlingssätt är också en underskattad metod för förändring. ”Sluta bråka” säger vi vuxna ofta till våra barn, men inte lika ofta tar vi oss tid att hjälpa barnen att hitta nya strategier som de själva känner fungerar för dem; vad kan man säga i stället för att svära när man är arg? Vad kan man göra i stället för att rymma när man inte vill vara med? Hur kan man göra för att bli sams igen? Osv. Och mycket av detta låter det som att du redan gör.
Nu låter det som att jag tänker att funktionsnedsatta barn gör som de gör bara för att de inte förstår bättre, men så är det förstås inte. Jag håller fullständigt med dig om att även dessa barn kan trotsa och provocera precis som alla andra barn. Däremot håller jag inte riktigt med om att det finns ett medvetet uppsåt bakom att exempelvis skratta när någon gör sig illa. Det tror jag faktiskt i nästan 100% av fallen bottnar i någon typ av oförmåga, eller någon typ av ouppfyllt behov, hos varje barn som gör så.
Mitt råd till dig är att ta upp dina funderingar med din handledare. Det blir väldigt svårt att praktisera en ”metod” fullt ut, hela tiden, i en så mångfacetterad verksamhet som er. Andra aspekter måste också vägas in i er verksamhet. Och ni behöver också ha förståelse för varför ni ska göra så som handledaren säger. Utan full förståelse kommer ni inte att kunna tillämpa råden helhjärtat och då är det ingen större poäng med metoden, hur bra den än är.
Med vänlig hälsning,
