Min man ser aldrig fram emot saker
Min man ser aldrig fram emot saker, varför är det så och hur ska jag förhålla mig till det? Jag ser fram mot saker väldigt mycket och skulle gärna dela det med honom, men som det är nu blir jag nedstämd av att han inte ser fram mot saker. Jag ser hans brist på det som något negativt, som att han skulle tycka det som väntar var illa fast han egentligen inte tycker något alls. När vi försöker planera resor ihop så ser han heller inte fram mot dem, men försäkrar mig om att han kommer tycka det är bra när vi väl är iväg (och tycker så oftast).
Detta blir väldigt motstridigt för min del, varför ser han då inte fram mot resan? Han påstår att det troligtvis är för att det är mycket jobb med planering och allt fixande inför, men trots det så ser han inte fram mot saker även om jag planerat allt och verkligen tänkt på vad han skulle vilja göra.
Under våra sex år tillsammans har jag aldrig upplevt att han ser fram mot saker, inte ens bröllopet. Jag har frågat honom om han kan påminna sig om att han någonsin har sett fram mot något, men det kan han inte.
Däremot är han väldigt bra på att sätta upp mål för sig själv och genomföra dem, men han har inte kul på vägen utan anser att det bara är en process som måste arbetas igenom, medan jag tycker det är väldigt viktigt att ha kul på vägen.
Hjälp mig att inte bli så nedstämd av hans brist på att se fram mot saker och hjälp mig att förstå honom, snälla!
Staffan Carazo svarar:
Tack för din fråga. Jag förstår du har det jobbigt. Och du undrar varför din man aldrig ser fram emot saker. Det är en relevant fråga. Men det gör det lite komplicerat, att det inte är din man som ställer sig frågan. Så vitt jag förstår tycker han inte att det är ett problem (och för honom behöver det inte vara det).
Du skriver också att han brukar trivas med det ni gör. Fast han inte ser fram emot det innan. Men du däremot ser fram emot det. Så långt är allt bra. Även om ni är annorlunda vad gäller att glädjas åt processen med planering. Du vill kunna glädjas med framförsikt till det ni skall göra. Och han vill glädjas av själva genomförandet.
Det som blir svårt för dig är att ni inte är ”i fas” med hur ni gläds åt saker. Det är svårt, kanske omöjligt, att förändra en annan person. Det du kan förändra är hur du själv hanterar att din man inte är på det sätt som du hade föredragit. Du tar själv upp att du inte vill bli så nedstämd av det. Och du vill ha hjälp att förstå honom.
Du ber om hjälp med att klara av era olikheter. Det kanske låter självklart, men jag tror det är viktigt att inte bli för beroende av sin partner. Det är viktigt att du kan glädjas åt diverse ting i livet både med honom och utan honom. Annars riskerar du att anklaga honom för din brist på glädje.
Det är alltså ett problem att du blir nedstämd. Det är ett personligt problem, som inte nödvändigtvis behöver involvera din man. Ibland kan det paradoxalt nog ge större möjligheter att ”ta skeden i vacker hand” och utgå från att man inte kan förändra vissa saker. Då får man istället möjligheten att förändra sig själv.
Det kan vara ett problem att ”lägga alla ägg i samma korg”. Det är naturligt att man investerar känslomässigt i sin partner. Men det är också viktigt att investera i sin självständighet. Kanske det kan hjälpa dig lite att inte fokusera allt för mycket på att din man måste förändras på den punkt du tagit upp.
Den sortens problem du ber om hjälp med tar ofta sin tid. Det krävs en process att förändra känslor. Man bär ofta sitt problem ”hoppackat” någonstans i kroppen. En del känner det som ett hårt paket i magen, en tyngd i bröstet eller en klump i halsen.
När man sätter ord på det man känner är det som att ”packa upp” sina problem. En del problem är svåra att förhålla sig till. Man kan behöva en klok person att bolla problemen med. Andra problem beror helt enkelt på att man packat ihop det för mycket, och det skaver i kroppen att inte ha någon att dela det med. Själva processen att få tala om det man känner med någon kan då vara tillräcklig hjälp i sig själv.
Jag skulle tro att det kan vara till hjälp för dig att tala vidare med någon som inte presenterar ”färdiga lösningar” för dig. Så att du får en möjlighet att ”packa upp” de känslor du bär på för att bearbeta och förhålla dig till den situation du presenterat. Det kanske räcker med någon klok person du har förtroende för. Annars kan du alltid vända dig till en psykolog.
Det kan vara en process som tar lite tid, till skillnad mot ett praktiskt problem, som man löser med handling. Jag har försökt att ge dig några vinklar på ditt problem. Men det går aldrig att jämföra en skriven fråga med en riktig konsultation. Jag hoppas att något av det jag skrivit ändå kan hjälpa dig vidare.
Lycka till!
Med vänlig hälsning,
