Problem att sätta gränser för bonusson
Jag har en bonusson som är 12 år. Jag och min man har varit ihop i 7 år så han var bara 5 år när jag kom in i bilden. Nu är det såhär att från början eller ett tag in i relationen så var det jag som fick börja sätta gränser och uppfostra honom. Han hade inte alls något sådant när jag kom in i bilden, den lilla styrde sin pappa. Jag har tagit hand om honom som om han var min egen.
Nu har vi två små killar gemensamt och där är det även jag som får ta alla diskussioner, all trots mm, pappan tar inget sånt alls. Vi har bråkat jättemycket om just hans son, att min man inte vågar säga till honom om någonting. Och han ska berätta allt för sin son som vi pratar om också.
Det har gått så långt nu att min man och jag knappt pratar dom helger han är hos oss pga jag inte vill att han ska veta allt.
Min man säger att han inte vill säga till honom för han har honom inte så ofta vilket resulterar i att jag efter 7 år ännu får ta konflikter med min bonusson.
Jag är så ledsen, besviken och arg över detta, vi bara bråkar och tjafsar om det när vi pratar om det. Det har gått så långt att jag inte vill att han kommer till oss.
Min man blir förändrad när han kommer, han är supertrevlig mot sin äldsta son men mot dom mindre kan han säga till.
Han vågar inte ta konflikter med exet utan tar hellre fajt med mig om allt, han ber mig inte prata om saker, t.ex. om vi ska åka bort, så inte den äldsta får veta det. Det ska tystas ner allting så inte han blir ledsen.
Snälla hjälp mig!!!
Ingrid Gråberg svarar:
Du har inte formulerat några frågor i ditt brev, men du tar upp fyra problemområden såsom jag uppfattar det. Det ena är att din man undviker konflikter och är dålig på att sätta gränser, framför allt när det gäller sin äldsta son. Det andra är att din man för vidare allt det som du och han pratar om till sonen. Det tredje är att det blir en massa hysch-hysch, att du måste tänka på att hemlighålla information för ditt bonusbarn för att han inte ska känna sig ledsen. Och det fjärde är att du och din man bråkar om allt detta.
De tre första punkterna hänger förstås ihop och kan sammanfattas med att din man hela tiden försöker göra sin son till viljes och hålla honom på gott humör. Han förklarar själv det hela med att han inte träffar pojken så ofta och jag kan ana att det finns en rädsla för att storebror ska känna sig utanför och mindre omtyckt i jämförelse med småsyskonen.
Å ena sidan är det förståeligt att din man inte vill att de få stunder han har tillsammans med sonen ska innehålla en massa tjat och tillsägelser. Å andra sidan kan särbehandlingen leda till att 12-åringen inte känner sig som en naturlig del i er familj. Dessutom mår barn inte bra av att få styra och ställa som de vill i alla lägen. Och säga nej, liksom att säga till om saker, kan man faktiskt göra utan att det behöver låta otrevligt.
Nu framgår det inte riktigt hur stort behovet av gränssättning är när det gäller bonusbarnet, men det låter inte som att det är dina konflikter med honom som är det största problemet. Jag gissar att det som gör dig mest ledsen är att du har en man som verkar vara generellt konflikträdd samtidigt som han bråkar och tjafsar med dig. Det kan ju hända att det är du som inte låter honom smita undan från era konflikter, men helt klart är att han prioriterar att göra sin son och sitt ex till viljes framför att ta hänsyn till dig – åtminstone är det så det framstår när du beskriver familjesituationen.
I din berättelse framgår att det också finns en del meningsskiljaktigheter, och en skev ansvarsfördelning, gällande uppfostran av de gemensamma barnen. Helt överens om allting är man sällan i en parrelation och ett visst mått av oenighet brukar de flesta kunna hantera. När det kommer till styvfamiljsproblematik tenderar oenigheterna ibland att bli större än vad de egentligen är på grund av att det lätt kommer in svartsjuka i bilden. Sedan blir det också fler relationer att ta hänsyn till, vilket ytterligare försvårar det hela.
För er har problemen växt sig så stora att jag tror att ni behöver professionell hjälp för att lösa dem. Du ber också om hjälp i ditt brev. Frågan är om du får med dig maken till en familjeterapeut. Är han mån om relationen till dig och till alla sina barn gör han klokt i att säga ja. Som det är nu visar han inte mycket respekt för dig och i förlängningen gör han även sina barn en otjänst om han konsekvent väljer bort att sätta gränser för dem.
Vänlig hälsning,
