Ska vi utreda om vår 4,5-åring har Tourettes?
Vår son är snart 4,5 år. Han är duktig socialt och fantastisk på att leka. Han är snäll och omtänksam. Förskolan säger att han fungerar fint och det kan han även göra borta hos andra. Hans svårighet är att han ofta använder sig av fula ord och vi upplever att han säger dem utan att tänka, säger dem flera gånger, helst på kvällen när han är trött. Han kan "skärpa sig" hela dagen men släpper loss på em, kvällen när vi är hemma själva. Han slår även sin 4 år äldre bror. Det gör han inte av ilska utan har ofta ett leende, det sker vad vi kan se helt oprovocerat. Vi upplever att det är jobbigt för honom att resa bort då han har svårare att slappna av.
När vi ringde en barnpsykolog för att få "verktyg" för att kunna hjälpa vår yngsta son på bästa sätt var han snabb med att säga att det låter som om han har Tourettes syndrom, verbala tics. Han ville att vi skulle kontakta Bup för att få en utredning.
Vi är inte riktigt för en diagnos på vår 4-åriga son då vi har svårt att se att han behöver det nu. Det är möjligt att han har detta syndrom men vi är mest intresserade av hur vi ska tänka och göra i de situationer där han har svårigheter. Hur ska vi bete oss när han säger sina ord, slår sin bror?
Visst behöver han ingen diagnos, han är ju inte så gammal ännu?!
Ingrid Gråberg svarar:
En diagnos är ingenting annat än ett ord som beskriver ett visst tillstånd. När det gäller Tourettes syndrom, och andra psykiatriska diagnoser, så kan man se diagnosen som en sammanfattning av de symtom/de beteenden, som personen uppvisar. Poängen med att använda diagnoser är att det underlättar kommunikationen mellan vårdpersonal och att det fungerar bra i forskningssammanhang.
För en patient kan det både finnas för- och nackdelar med att få en diagnos. Bara det faktum att mina symtom har ett namn kan upplevas som en befrielse. Att tillståndet kallas för något måste ju betyda att det finns fler som passar in på beskrivningen, det vill säga jag är inte ensam om att bete mig på ett visst sätt eller ha svårt för vissa saker. Det kan också vara lättare att få förståelse och hjälp från omgivningen. På minussidan kan nämnas risken för stigmatisering, att man möts av förutfattade meningar och att omgivningen fokuserar på symtomen istället för att se hela människan.
Ni undrar om er 4,5-åring behöver en diagnos. Nej, det viktigaste för honom är knappast vad ni kallar hans bruk av fula ord, utan att ni försöker förstå och hjälpa honom. För att ni ska kunna göra det behöver ni få klart för er om det rör sig om ofrivilliga handlingar, i form av inifrån kommande impulser som är svåra att stoppa (det vill säga tics), eller om det finns någon annan förklaring till pojkens beteende.
Svärandet och slagen mot storebror skulle kunna vara uttryck för ilska/frustration eller så skulle det kunna handla om ren provokation i syfte att få uppmärksamhet. Jag får ändå bilden av att ni föräldrar uppfattar handlingarna som ofrivilliga och därmed är det rimligt att misstänka att det rör sig om tics, vilket är relativt vanligt förekommande hos yngre barn.
Ofta är ticsen av övergående natur, men ibland finns de kvar upp i vuxen ålder. Har man både haft motoriska tics (exempelvis ryckningar eller blinkningar) och verbala tics (exempelvis harklingar eller svordomar) under en längre tid kan det handla om Tourettes syndrom.
Om er son har tics så kommer det varken hjälpa att skälla på honom eller snällt be honom att sluta slå och svära. Så hur ska ni bete er? Självklart måste ni skydda hans bror när han blir slagen, i övrigt har jag fler frågor än svar att ge er. Är sonen medveten om sina beteenden? Om ja, är han bekymrad över det? Förekommer beteendena bara i hemmet? Om inte, vad får det för konsekvenser? Får pojken skäll eller blir han retad? Beror hans trötthet på att han kämpar så hårt under dagen för att stå emot sina impulser? Ser ni fler samband med mängden svordomar, utöver tröttheten? Förekommer de fula orden och slagen i en sådan omfattning att ni och/eller pojken upplever det som närmast outhärdligt? Då kanske en BUP-kontakt trots allt skulle vara ett bra alternativ. Inte i första hand för att få en diagnos, utan för att få hjälp att förstå och få konkreta råd och adekvat behandling.
Eller är problemet på en nivå som gör att ni mäktar med att ignorera svordomarna och se tiden an ett tag? Kanske behöver ni, på ett icke-fördömande sätt, göra er son medveten om sina eventuella tics – eller tvärtom ta bort fokus från dem och avlasta honom alla former av skuld och skamkänslor.
Sammanfattningsvis blir mitt svar på frågan om hur ni ska bete er ”det beror på”. Det beror på omfattningen av problemet, eventuella lidanden och sist men inte minst orsaken bakom beteendena.
Först och främst måste ni ha klart för er om det är tics eller inte. Utgå ifrån era egna och förskolepersonalens iakttagelser och komplettera med den information som ni kan få genom undersökande samtal tillsammans med sonen.
Vänlig hälsning,
