Min son påstår att jag slagit honom
När jag hämtade min son på dagis så säger en av fröknarna att: Juste, din son sa att du har slagit honom, men det har du väl inte?
Jag har aldrig slagit min son och skulle aldrig kunna göra det! Skulle inte kunna skada någon, varken människa eller djur. Han är en supergo och snäll kille, väldigt social och glad. Pratar väldigt bra och tydligt för sin ålder. Han har aldrig varit elak mot andra barn eller mot mig heller.
Min son började träffa sin pappa ibland i ca 2 timmar, varje eller varannan helg med ett umgängesstöd när han var ca ett och ett halvt år. Nu när han har blivit äldre har jag märkt av hemma att han blivit väldigt frustrerad och väldigt arg på mig för småsaker, som tex att han måste borsta tänderna eller om jag säger åt honom att så får man inte göra. Han kan skrika rakt ut och kasta saker, det har hänt att han slagit, bitit, rivit mig men inte till den grad att jag blivit orolig.
Varför säger min son att jag har slagit honom om det inte är sant? Bör jag vara orolig eller händer det att barn i min sons ålder (snart 3) ljuger om såna saker? Det är första gången han säger nåt sånt.
Jag vill inte att fröknarna på dagis ska tro att jag slår min son men det värsta för mig är att det gör så förbaskat ont i hjärtat att höra någon fråga om jag har slagit min son!
Jag vet inte om min son sa det från ingenstans eller om dom pratade om något speciellt, jag skulle vilja prata med fröknarna om detta men är rädd för att dom ska tro att jag försöker dölja sanningen.
Jenny Klefbom svarar:
I din fråga berättar du om några omständigheter i din sons liv. Jag tolkar det som att du ser dessa omständigheter som viktiga i förhållande till hans anklagelse mot dig. Visst kan det vara så att hans påstående på något sätt är ett led i den ökade aggressivitet som han generellt verkar ha börjat ge uttryck för på sistone. Och visst kan det, även om det verkar lite långsökt, vara så att det har någon koppling till hans umgänge med sin pappa.
Jag ser dock en mängd andra alternativa förklaringsgrunder till hans beteende. Först och främst är din son väldigt liten; knappt 3 år. I den åldern har man inte någon riktigt klar uppfattning om vad som är verkligt och vad som hör till fantasivärlden. Är man kreativt lagd och har en utvecklad fantasi kan man hitta på de mest fantastiska historier. En del barn har utvecklat denna förmåga till följd av all uppmärksamhet de har märkt att de får från vuxna. Antingen för att de vuxna skrattar och ger uppmuntran. Eller också för att de vuxna blir bestörta, upprörda eller konfunderade, vilket också kan fungera som en uppmuntran för barn.
Alla människor, både stora och små, vill ju gärna göra ett starkt intryck på andra. Varifrån han i så fall har fått idén till sin ”historia” kan nog vara svårt att få reda på. Visst kan han vara inspirerad av något han har hört eller sett, men det kan också vara helt fria fantasier.
En annan möjlig förklaringsgrund är att han har missuppfattat en situation. Faktum är att knappt 3-åriga barn missuppfattar oerhört mycket av det som händer runt dem. Deras hjärnor fungerar väldigt mycket mer primitivt än vuxnas, och deras referensramar är också oerhört begränsade. Kanske tänker han att ”slå” är samma sak som att vifta med händerna, se arg ut, skrika högt eller ta hårt.
Jag kan nästan helt säkert säga att hans definition av ordet inte är samma som Svenska akademins ordlista. Fråga honom vad han menar med ordet ”slå”, så kanske du får någon ledtråd om detta.
Jag förstår att det blir pinsamt, eller kanske till och med oroande, att förskolan har fått höra att du slår ditt barn. Å andra sidan verkar de ha tagit betydligt lugnare på saken än vad du har.
Om du ska ta upp saken med dem på nytt måste du själv avgöra, men jag rekommenderar dig att i så fall tänka över syftet med samtalet i förväg. Handlar det om att du vill veta mer om omständigheterna runt honom då han sade detta – så att du själv kan förstå mer av vad som rör sig i hans tankevärld? Eller handlar det mer om att du vill få en chans att rentvå dig inför personalen? Kanske rent av försöka få reda på om de hyser misstankar mot dig? Det riskerar att bli ett jobbigt, och kanske ännu mer pinsamt, samtal om du inte vet i förväg vad du vill få ut av det.
Jag fick en gång höra om en förskola som i samband med inskolningen sade till alla föräldrar att ”om ni tror på hälften av vad ni får höra om vad som sker här på förskolan så lovar vi att tro på hälften av vad barnen berättar om vad som sker hemma”. Det är ingen dum regel att ha. Samtidigt är det förstås också är jätteviktigt att förskolan tar signaler om att något verkligen inte står rätt till på allvar. Det är deras professionalitet som gör att de för det mesta klarar av att skilja på vad som är allvarliga signaler, och vad som är barns pratgladhet och fantasier.
Vänlig hälsning
