Jag mår så dåligt sedan mamma dog
Det är så att jag för två år sedan förlorade min kära mor i kampen mot cancer. Efter det förändrades min psykiska hälsa ganska så snabbt, och jag märkte hur det även förändrade min personlighet. Plötsligt blev jag så rädd över att förlora människor i min omgivning, jag ville alltid ha bekräfelse på att de var där för mig och att de älskade mig. Annars trodde jag inte att de ville ha någonting med mig att göra. Under det året fick jag chansen att träffa på en kille.
Det ena ledde till det andra och det slutade med att vi var i ett förhållande. Jag älskade honom över allt annat och kände att han ersatte det tomrum som min mamma lämnade efter sig. Kärleken som jag aldrig fick nog av. Men så fort vi bråkade så brukade jag få så stark ångest att jag inte kunde uträtta mina vardagliga sysslor, jag kräktes och mådde så dåligt. Vi var tillsammans ett tag tills han en dag ringde upp mig och sa att vi inte kunde vara med varandra längre, pga familjeproblem.
Jag nådde botten. Kände att något saknades. Mådde så dåligt. Så fort jag åker buss, eller åker till hans skola där jag har mina spanska kurser så mår jag så dåligt. Svettas, darrar, mår illa, vill kräkas och börjar tänka negativt.
Kan inte leva så här mer. Mår så dåligt under några minuter att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag har gått ner 12 kg på grund av kräkningarna. Vill ta slut på detta, nu.
Jenny Klefbom svarar:
Du skriver inte hur gammal du är, vilket gör det svårare för mig att bedöma riktigt vilken roll din mamma fyllde i ditt liv. Det är alltid svårt att förlora en förälder, men det är svårare om man fortfarande bor hemma tillsammans med mamma än om det sker när man själv är fullvuxen och har hunnit skaffa ett mer självständigt liv. Hur det än är med den saken verkar din mammas död ha satt starka spår hos dig.
Jag vill påstå att det är ganska vanligt att man funderar mycket över livet, döden och sjukdomar när man nyligen har förlorat en närstående i en så hemsk sjukdom som cancer. Det är ett sätt att bearbeta det man har varit med om, som i bästa fall resulterar i att man kan känna förtröstan och acceptans för det som skett.
Men ibland fastnar man i oro, ältande tankar eller nedstämdhet. Det händer till och med att man utvecklar olika beteenden eller får olika reaktioner som man känner att man inte riktigt styr över. Kanske blir man helt oresonligt rädd för vissa saker, exempelvis för att bli övergiven. Kanske börjar man undvika sådant man tidigare inte har haft några problem med. Och kanske överväldigas man av plågsamma minnesbilder av, eller mardrömmar om, det hemska man har gått igenom.
Händer detta, och i synnerhet om det kvarstår lång tid efter den olyckliga händelsen, så brukar man kalla det för att man drabbas av stress som en följd av trauma. Och med trauma menar man här inte att man måste ha varit med om någonting ovanligt eller exceptionellt. Om något är ett trauma handlar bara om hur man själv har ”tagit” händelsen.
Jag tycker att du ska söka hjälp med dina starka reaktioner. Först och främst för att få en bedömning av om det är posttraumatisk stress det handlar om, eller något helt annat. När man vet mer om problemet så är det lättare att sätta in rätt behandling. Den här hjälpen bör du kunna få från psykiatrin.
Här kan du läsa mer om: Posttraumatiskt stressyndrom, Kris och trauma
Med vänlig hälsning,
