Hur kommer jag över en dålig pappa-relation?
Hur ska jag komma över min dåliga relation till min pappa? Mina föräldrar skiljde sig när jag var ca 12 år gammal och jag har sedan dess blivit mindre och mindre viktig i min pappas ögon. Han hade redan då en ny kvinna som han satte främst. Det var aldrig viktigt vad jag tyckte/tänkte/kände. Med tiden träffades vi mer sällan, från varannan vecka till varannan helg till inte alls. Idag har vi nästan ingen kontakt, han ringer på min födelsedag och vi pratar i max 5 minuter. Jag önskar att han skulle låta bli att ringa, om han inte bryr sig resten av året, varför ska han göra det just den dagen?
Är snart 25 år och kan fortfarande gråta om kvällarna om jag tänker på honom. Jag känner mig ledsen, arg och sviken. Jag får en känsla av att vara oviktig, att han inte bryr sig. Och jag känner som att han har svikit mig för många gånger för att jag ska vilja att han bryr sig. Ibland känner jag att det är hans jobb att älska mig och om inte min pappa älskar mig, vem ska då göra det?
Jag vill inte känna såhär. Jag vill kunna säga "Jag träffar aldrig min pappa" när folk frågar (utan att det hugger i mig av oälskad-känsla). Jag vill acceptera det som har varit och inte låta det göra mig ledsen längre. Jag vill känna "Jag klarar mig bra utan honom" på riktigt. Men jag vet inte vad jag ska göra. Ibland vill jag bara bli arg på honom, skrika åt honom, få honom att förstå hur ont det här gör i mig och sen be honom att aldrig höra av sig. Men jag vet att om vi skulle ses skulle jag inte våga.
Ingrid Gråberg svarar:
Du känner ibland att det är din pappas jobb att älska dig och jag har många gånger hört barn avfärda föräldrars beröm och kärleksbetygelser med orden ”det säger de bara för att de är mina föräldrar”. Vi förväntar oss alltså att föräldrar ska tycka om, eller åtminstone bry sig om, sina barn. Det gör också de allra flesta föräldrar, även om de inte alltid förmår att visa det.
Av din beskrivning att döma så har du varit viktig för din pappa under dina första tolv år, men från den dagen han träffade en ny kvinna så minskades successivt hans engagemang i ditt liv. Det är normalt att relationen mellan barn och föräldrar ändrar karaktär under åren. I början är det lilla spädbarnet helt beroende av en vuxen och då är banden dem emellan starka. Under uppväxten ökar sedan barnets självständighet i takt med att behovet av den vuxnes stöd minskar. Det hindrar förstås inte att man kan fortsätta att ha goda och nära relationer till varandra livet ut, men det är långtifrån någon självklarhet att det blir så.
Ibland glesas kontakter ut så sakta att man inte reagerar förrän relationen närmast är död. Andra gånger är barnets frigörelseprocess så dramatisk att det på kort tid skapas ett stort avstånd mellan familjemedlemmarna. Och i andra fall är det den vuxne som mer eller mindre plötsligt försvinner iväg ur bilden och slutar ta ansvar för relationen. Det sistnämnda är vad som verkar ha hänt i ditt fall och då är det lätt att känna sig sviken och övergiven.
Kanske är det så att din pappa är väldigt egoistisk och att han lät sina egna behov och känslor styra när han blev förälskad i en ny kvinna, men det kan ju också vara så att han upplevde att du inte behövde honom lika mycket längre. När han flyttade ifrån din mamma var du på väg in i tonåren och det är en period då det ibland kan vara svårt för föräldrarna att hänga med i svängarna och förstå när deras stöd och kärleksbetygelser är välkomna och när de gör bäst i att backa undan och låta tonåringen stå på egna ben.
Ju äldre man blir, desto mer ansvar måste man själv ta för relationen till sina föräldrar. Det jag undrar är om du någonsin har berättat för din pappa vad du känner. Vet han om att du känner dig sviken och önskar att han visade ett större intresse för dig? Tar du initiativ till kontakt med honom? Varför skulle du inte våga ge uttryck för din ilska och ledsenhet? Vad har du att förlora? Ett kort samtal en gång om året och hoppet om att han plötsligt ska börja bete sig annorlunda?
Och vilka positiva förändringar tror du är möjliga om du konfronterar din pappa? Vill du ens ha ett umgänge med honom eller är det en bekräftelse på att du är värd att älskas som du behöver?
Vem ska älska mig om inte min pappa gör det, undrar du. Den som känner sig sviken och övergiven av en förälder hamnar lätt i liknande tankar och känslan av att inte duga som man är. Men sanningen är att din pappas agerande inte säger någonting om andras möjligheter att älska dig, tycka om dig och bry sig om dig. Däremot behöver du se upp så att dina förväntningar på framtida relationer inte helt och hållet styrs av dina övergivenhetskänslor. Vad har du förresten för relation till din mamma och andra släktingar? Finns det andra människor som i ord eller handling visar dig sin uppskattning?
Oavsett om du konfronterar din pappa, säger upp bekantskapen med honom eller fortsätter som hittills, så kanske du behöver hjälp för att komma vidare. Möjligheten till att få skattefinansierade samtalskontakter/psykoterapier ser olika ut i olika landsting och kommuner. Du kan alltid kontakta vårdcentralen och fråga vart du kan vända dig. Privatpraktiserande psykologer kan du hitta här på Psykologiguiden.
Vänlig hälsning,