Vuxen son mår dåligt

Jenny Klefbom svarar:

Först och främst vill jag kommentera den utredning din son gick igenom. Man ställer aldrig diagnoser utifrån testresultat i första hand. Testresultaten är till för att man ska få en bättre förståelse för vilka starka och svaga sidor ett barn har så att man kan planera behandlingsinsatser. De kan också bidra med kunskaper om bakomliggande kognitiva orsaker till de beteenden som utgör diagnoskriterierna.

Inte heller går det att ställa diagnos bara med utgångspunkt i ett barns beteende – även om diagnoserna utgörs av en uppsättning beteendekriterier. Samma beteende kan ju ha olika orsaksbakgrund. Just exempelvis koncentrationssvårigheter har man ofta när man är traumatiserad, deprimerad, har ångest, har sovit dåligt, lever i en familj där det är mycket bråk eller andra sociala problem, har ätit för lite den dagen, har kärleksbekymmer… Ja, jag skulle kunna göra den här listan mycket längre.

Som du förstår av mitt resonemang så är det verkligen inte alla som har koncentrationssvårigheter som också lider av ADHD. En utredning bör därför innefatta både tester, observationer av barnet och grundliga intervjuer med flera personer som har kontakt med barnet i vardagen.

Ännu mer förvirrande blir det för mig när du skriver att BUP redan vid 7 års ålder konstaterade att er son hade ”stora svårigheter och komplexa problem”. Har man stora svårigheter så innebär ju det per definition att man också uppfyller någon typ av diagnos. Diagnosen är bara vårdpersonalens språk för att tala om vilken typ av problem det handlar om. I det här fallet kan man inte låta bli att undra om problemen var så komplexa att BUP saknade kompetens för att förstå dem. Eller att man inte gjorde en tillräckligt grundlig utredning för att komma till roten av problemen.

När det gäller 7-åringar så är de i början av livet. Det är inte självklart att det som är ett problem då kommer att kvarstå längre fram och ibland avstår man därför från att slå fast att det handlar om en funktionsnedsättning. Men ser man ”stora och komplexa” problem hos ett barn tänker jag att den självklara vårdplanen är att man måste följa barnets utveckling noga, för att se vilken väg problemen tar.

En annan sak som gäller själva diagnosticerandet är att det som egentligen utgör grunden för de neuropsykiatriska diagnoser som du tar upp är att problemen 1) ska hålla i sig över tid och i olika situationer och 2) Vara funktionsnedsättande, det vill säga göra det svårt att hänga med i sådant som man ska kunna vid olika åldrar. Båda dessa kriterier kan man konstatera verkar i hög grad gälla för er son. Men ingen har trots alla larmsignaler tagit tag i saken.

Kanske anar du bakom mitt brandtal ovan att jag blir upprörd och arg när jag hör om barn som behandlats som din son. Förutom att han inte har kunnat få rätt hjälp tidigare så har också det inträffat som man vet händer barn vars problem inte ”upptäcks”: Att de utvecklar mycket svårare följdproblem. I din sons fall tänker jag att hans isolering, tystnad och handlingsförlamning troligen är tecken på att han inte mår så bra, eftersom han inte klarar av det som andra ungdomar klarar av. Men i stället för att kunna förstå varför och få rätt hjälp så kanske han lägger skulden på sig själv och mår dåligt över sina misslyckanden och sin oförmåga att leva upp till kraven.

Jag tycker att du ska se till att få med din son på noterna om en förnyad utredning. Du har ett starkt påtryckningsmedel i att 20-åringar förväntas flytta hemifrån snart. Kunskapsläget är bättre nu än det var för 13 år sedan och utredningar är mer tillgängliga.

Vänd dig till psykiatrin eller habiliteringen och hör efter vem som gör sådana här utredningar (det ser olika ut på olika håll i landet). Får du inget gehör, eller det är lång väntetid, har man i de flesta landsting rätt att använda sig av det fria vårdvalet och få utredningen gjord i ett annat landsting.

Vänlig hälsning,