Min mamma hotar att ta livet av sig
Jag har en mamma som jag älskar över allt annat men jag vet inte vad jag ska göra. Hon mår jättedåligt och hotar med att ta sitt liv. Hon har en lång tid, i flera år (idag är jag 18) sagt att jag har personlighetsproblem, att jag var bättre förr, "kan inte gamla (mitt namn) komma tillbaka? Hon som var så underbar..." o.s.v.
Nu står jag i valet och kvalet att flytta en period till min syster men eftersom mamma säger att "utan dig har jag inget att leva för" så är jag livrädd att hon ska göra någonting mot sig själv. Vi har alla i hennes omgivning försökt få henne att skaffa hjälp, främst för hennes bulimi men även detta andra. Hon har svårt att bevara relationer, jobb med mera. Hon är mycket kontrollerande och låter inte mig ha "mitt liv".
Hon tillåter mig ibland inte att gå till gymmet, träffa kompisar med mera "bara för att". "Vi får se på det, jag bestämmer" säger hon. När jag var liten spelade hon en gång död i hallen och när min syster skakandes tog upp telefonen, reste sig mamma upp som intenting och sa "ring inte". Jag har i senare dagar konfronterat henne angående detta men hon säger bara "Ameeeeeh det var ju längesen nu!" Som att det var ett skämt?!
Mamma säger varje kväll att hon älskar mig över allt annat samtidigt som hon i nästa stund fnyser åt mig och säger att jag borde titta mig om efter egen lägenhet, att jag har allvarliga personlighets/attitydsproblem och att jag skiter i mamma trots att jag gör allt för henne. Vad ska jag göra? Hjälp!!!
Jenny Klefbom svarar:
Av din beskrivning av din mamma att döma så har hon ordentliga psykiska problem. Men det är inte så hon beskriver det. I stället för att stå för det hon har gjort, och allt hon har utsatt dig och din syster för, så viftar hon bort era känslor. Ja, hon till och med försöker få det till att det är du som har problem. Faktum är att just det hon anklagar dig för verkar vara kärnan i hennes egen problematik.
Nu låter det som att jag anklagar din mamma, och det gör jag på sätt och vis. Man rår inte för om man är psykiskt sjuk, men i din mammas fall verkar det ändå som att hon har kontakt med verkligheten. Hon verkar på något plan vara medveten om vad hon gör mot dig, eftersom hon försöker gottgöra sin kritik och sina påhopp med kärleksförklaringar. Kanske lider hon själv svårt av att pendla mellan olika uppfattningar och känslolägen på det här viset. Men faktum kvarstår ändå att hon rimligtvis borde kunna förstå att det här plågar även dig. Och att det kanske är dags för henne att ta upp saken på ett mer sansat vis med dig.
Även om det kommer nya utfall så tror jag att det skulle vara värdefullt för dig att höra att hon förstår att hon har problem och att hon förstår att du har drabbats hårt av det.
Men detta kan man tyvärr inte kräva av en annan människa. Kanske kommer hon en dag till den insikten – kanske inte. Däremot kan hon inte heller kräva av dig att du ska fortsätta att axla hela ansvaret för hennes liv och välmående. Det är begripligt att du hittills har gjort det. Så fungerar barn som lever med dysfunktionella föräldrar: De tar på sig vuxenansvaret när föräldrarna beter sig som barn.
Men nu är du inte ett barn längre, och det är dags att börja bete sig mer jämlikt mot din mamma. Det innebär att hon får ta ansvar för sig, och du börjar ta mer ansvar för dig själv.
Att börja med att strunta i hennes godtyckliga ”förbud” är en början (så länge det inte handlar om att hon försöker skydda dig mot att hamna i trubbel). Sen tycker jag att det låter helt rimligt att lägga ett avstånd mellan dig och mamma, som det kommer att bli med en flytt till din syster. Det kommer dels att hjälpa dig att se klarare på situationen. Dels att göra ditt liv friare. Och kanske, kanske kan det också bidra till att din mamma faktiskt tar tag i sitt liv själv och även börjar bete sig lite bättre mot dig som hon ju då inte kommer att ha samma makt över.
Vänlig hälsning,
