1/20/2014

Hur ska jag som skolkurator hantera elev med ätstörning

Jag jobbar som skolkurator och skulle behöva lite rådgivning i ett ärende.

Jag har en elev som går i stödsamtal hos mig en gång i veckan. Hon har länge varit i kontakt med BUP och andra stödenheter för sitt självskadebeteende. Hon har själv berättat att hon knöt an till sin förra skolkurator och att denne varit viktig för henne, men att andra kuratorer inte har "fattat" henne alls. Mig har hon uttryckligen meddelat att hon trivs med och att jag hjälper henne så som tidigare bra kuratorn gjort, och att hon hoppas att jag ska bli en lika viktig person för henne som tidigare kuratorn blev.

Jag känner mig inte rädd eller obekväm med hennes problematik, då jag lugnas av att hon redan har professionell hjälp och att jag är ett extra stöd i vardagen och framförallt skolan. Men jag är orolig att jag ska gå över gränsen från professionell till att bli en medmänniska även utanför skolan. Hon tyr sig till mig, visar mig egenskrivna texter med tungt innehåll, hon visar mig bilder när hon har skurit sig etc. Allt för att få kontakt, veta att någon ser och bryr sig - men hur kan jag hjälpa henne att orka/vilja ta tag i problemet och inte bara sitta kvar i gamla, destruktiva beteenden?

Hur kan jag, med ett samtal i veckan, hjälpa henne se nya vägar att gå, att orka vilja bli bättre och ta eget ansvar för sin problematik för att i slutändan må bättre? Eleven går i åk 2 på gymnasiet.


Ingrid Gråberg svarar:

I rollen som professionell hjälpare krävs det både kunskap och engagemang för att lyckas – och det gäller att ha en bra balans mellan dessa delar. Man måste, precis som du skriver om, vara vaksam på var gränsen går mellan att vara en personlig och engagerad yrkesperson och att vara en privat medmänniska. Dessutom behöver man ibland påminna sig om vilka insatser som är förenliga med den egna kompetensen och vad som är uppdraget i det enskilda fallet. Med det menar jag inte att man ska vara rigid och avsäga sig ansvaret för klienten så fort det finns minsta tvekan om matchningen mellan problematik och behandlare är den rätta. Allt för många människor har erfarenhet av att bollas mellan vårdgivare och att ramla mellan stolarna som det kallas.

Det som jag förespråkar är samarbeten mellan olika yrkeskategorier och instanser. Istället för att bara hänvisa någon vidare kan man hjälpa till med överföringen och behålla ansvaret tills man försäkrat sig om att någon annan tagit över det.

I ditt aktuella ärende är det redan flera vårdgivare inkopplade och då är det viktigt att alla inblandade känner till varandra och vet vem som ansvarar för vad. Samverkan i form av regelbundna nätverksmöten bör eftersträvas. Risken finns annars att de olika instanserna motverkar varandra. Det är till exempel inte ovanligt att patienter spelar ut olika behandlare mot varandra och behandlare kan i sin tur ge motsägelsefulla budskap till patienten. Du behöver med andra ord inte bara tänka på rågången mellan att vara professionell och privat, utan också mellan ditt eget uppdrag och psykiatrins.

Du undrar hur du ska kunna hjälpa eleven att ta tag i sina destruktiva beteenden. Det tänker jag är psykiatrins ansvarsområde. Så när eleven kommer till dig och visar upp bilder på sina självskador och texter med tungt innehåll kan det finnas anledning för dig att uppmana henne att ta upp dessa saker med sin behandlare på BUP.

Förmodligen har du helt rätt i att hon visar och berättar om destruktiva saker för att få känna att någon bryr sig om henne. Men du kan visa att du ser och bryr dig om eleven utan att haka på hennes destruktiva tankar. Försök istället att styra fokus till de områden som ligger inom ramen för ditt uppdrag, enligt överenskommelse med psykiatrin och eleven själv.

När det gäller rågången mellan det professionella och privata, så bör man akta sig för att göra sig själv oumbärlig. Målet bör istället vara att klienten ska klara sig utan det stöd som man själv kan erbjuda. Förutom att stärka en klient på olika sätt kan man hjälpa till att hitta stöd i vardagen i personens sociala nätverk. När bekräftelsebehovet är stort kan det finnas anledning att både jobba med att minska behovet och att tänka på vad det är man själv och andra bekräftar.

Just nu är du en viktig person i den aktuella elevens liv, någon som hon verkar lita på. Med det förtroendekapitalet kan du i din tur förmedla ditt förtroende för psykiatrin och framför allt för elevens egen förmåga att klara av de utmaningar som hon ställs inför. Ser du stora brister i det sociala nätverket är inte lösningen att du blir en del av det. Hjälp istället eleven att inventera, och vid behov utöka, det egna nätverket. I förlängningen gör du störst nytta om du stannar kvar i det professionella nätverket.

Slutligen vill jag betona att det är vanligt, och rimligt, att man erbjuds regelbunden handledning när man har den typ av arbetsuppgifter som du har. Känner du dig osäker på hur du ska hantera ett ärende måste du ta upp detta med din arbetsgivare och kräva att få handledning

Vänlig hälsning,