11/18/2013

Har hemska tankar om att skada mitt barn

Jag har mått psykiskt dåligt av och till i snart 20 år. Har haft panikångest, vilket jag har lärt mig att hantera, och depression. Tidigare mådde jag sämst efter längre semestrar och då jag reste bort hemifrån. Har mått bra av att arbeta. Har aldrig sökt läkarhjälp. Fick barn för 1 år sedan och jag har mått psykiskt sämre större delen av min föräldraledighet även om det inte syns utåt.

Då mitt barn var 1 månad fick jag aggressiva tankar mot mitt barn. Tankar om att tänk om jag skadar mitt barn. Haft så ångest över detta, hur man ens kan tänka så om det bästa jag har.

Det har blivit lite bättre men jag kan fortfarande ha dessa tankar djupt inne i mig och har svårt att få dessa ur mitt huvud. Jag vill bli fri dessa och kunna njuta fullt ut av att vara hemma med mitt barn. Jag har många gånger tänkt söka hjälp men detta känns så skamfullt. Behöver råd!


Jenny Klefbom svarar:

Du skriver att du har haft dina ångestproblem i snart 20 år men att du inte har kontaktat någon läkare. Det framgår inte om du har träffat någon psykolog eller psykoterapeut för problemen, vilket vore lämpligare yrkeskategorier för dina problem. Min gissning är dock att du, när du skriver att du har lärt dig att hantera problemen, menar att du har gjort det helt på egen hand.

Visst går det att lära sig mycket av att exempelvis läsa självhjälpsböcker och systematiskt jobba med sina svårigheter, vilket när det gäller ångest mycket handlar om att utsätta sig för det som väcker ångesten. Men har man stora problem är det inte helt lätt att hålla sig till regler och följa manualer. Ångest är en oerhört stark kraft, som gör att man får något av ett tunnelseende. Det brukar därför ofta krävas att en professionell person finns med i bilden och ser till så att planen följs.

Du beskriver att din panikångest (som ju i grund och botten handlar om en rädsla för död och sjukdom) nu har övergått till tankar om att skada ditt barn (vilket också får sägas handla om död och sjukdom på ett vis). Jag undrar om du vet om att det är mycket vanligt att ett ångestproblem tar sig lite nya former under olika faser av livet? Så är det i alla fall. Jag undrar också om du vet om att ångest, även så stark ångest som panik, är helt ofarlig trots det starka obehag den väcker?

Slutligen undrar jag om du vet om att en mycket stor del av nyblivna mammor får konstiga tankar efter förlossningen? Dessa tankar handlar ofta om just att man omedvetet eller medvetet ska skada sitt barn; råka tappa det, glömma bort det någonstans, bli så arg eller trött att man kastar det i golvet eller liknande.

Att få barn är inte bara en oerhört livsomvälvande sak. Det innebär också att en väldig massa hormoner och andra ”kemikalier” är i omlopp i hjärnan och får oss att fungera på ett inte alltid helt rationellt sätt. Har man redan i botten en befintlig och obehandlad ångestproblematik så skulle jag säga att risken är överhängande att en förlossning sätter fart på denna.

Man uppskattar att ca 10% av alla nyförlösta får en diagnosticerbar förlossningsdepression. Undersökningar visar också att ca 10% har svåra och plågsamma tvångstankar efter en förlossning även om man här räknar med ett stort mörkertal eftersom så många känner den skam som du själv beskriver. Men man vet också att nästan alla nyblivna mammor faktiskt får sådana här tankar, men att de aldrig utvecklas till något större problem.

Vad är det då som skiljer dem som förmår att ”vifta bort” sina tankar, och dem som lider svårt av dem? En orsak kan vara just kunskapen: Att det är normalt att tänka så här och alltså inget man behöver fästa någon stor vikt vid.

En annan sak är att vi har olika förmåga att stå ut med jobbiga tankar och impulser, och att vi tolkar sådana tankar på olika sätt. En vanlig orsak bakom att tankarna blir ett stort problem är att vissa tenderar att sätta ett likhetstecken mellan tanke och handling, när undersökningar i själva verket har visat att personer med tvångstankar också brukar vara de allra försiktigaste människorna. Eller att de tolkar tankarna som en viktig del av den egna personligheten, dvs att de är ett tecken på att man är ”en dålig mamma”, ”ond” eller ”galen”. Medan den som lättare hanterar sina tankar nog ofta ser dem för vad de är: ett spratt som hjärnan spelar oss när vi befinner oss under stress.

Du vill ha hjälp med att bli av med dina tankar, vilket sett i det här perspektivet är ett helt orimligt mål. Lösningen på problemet handlar snarare om att förstå att detta är normalt, men inte farligt; att du lär dig att acceptera dina tankar och ditt sätt att fungera.

Du har gått med dina ångestproblem länge utan att ta hjälp. Nu har du också ett litet barn som inte kommer att fara illa av det konkreta innehållet i dina tankar, men som däremot faktiskt riskerar att fara illa av att du är så upptagen av dina tankar och din ångest att du inte har kraft över att ägna dig åt den positiva anknytningen. Se därför till att söka psykoterapi. Kognitiv beteendeterapi har mycket god effekt på de flesta typer av ångestproblem.

Här kan du läsa mer om:
Ångest
Depression
Förlossningsdepression
Kognitiv beteendeterapi, KBT

Med vänlig hälsning,