11/15/2013

Hur sätter vi gränser för vår 11-åring?

Vi har en dotter som är 11 år. Det enda hon vill är att vara hemma hos kompisar, vill inte göra läxan, svarar jätteotrevligt, får utbrott, smäller i dörrar skriker och gapar. Vi försöker att prata och när vi har kommit överens om något som hon också har fått vara med att bestämma, så töjs det på gränserna, exempelvis tider eller att göra läxan.

Och att hon lovar att försöka att inte svara och skrika otrevliga saker. Det är en kamp varje dag. Det är nästan som en bomb när man ifrågarsätter varför hon inte håller det som vi har kommit överens om. Hur ska vi göra för att inte bli tokiga? Och hon vill inte komma hem direkt efter skolan utan åker alltid hem till kompisarna och är inte hemma förren vid 19-tiden varje dag.

Vi skulle vilja att hon var hemma hos oss också med sina kompisar. När vi har föreslagit det så tycker hon att det är mycket roligare hos sina kompisar...dom bor i hus och vi i lägenhet dom har husdjur inte vi m.m...det känns som om det är BARA på hennes villkor och att vi har tappat greppet om hur det skall fungera.

Som det är nu så bråkar vi bara. Säger vi en tid så säger hon en annan eller lägger på i örat när vi ringer. Ibland funkar det om vi bestämmer tid dagen innan, men då "missar" hon att titta på klockan... Hjälp finns det några bra handfasta råd som man kan hålla sig till??


Jenny Klefbom svarar:

Jag ser två områden som ni skulle kunna ta itu med för att få gränssättningen för er dotter att fungera bättre.

Det första gäller hur ni hittills har gjort när ni sätter gränser. När jag läser ditt mail så fastnar jag vid uttryck som ”försöka prata”, ”komma överens”, ”lovar att försöka” och ”vill inte”. Just detta med vilja är något du också återkommer till, och problemet är då att ni och er dotter vill olika saker. Vad jag läser ut av detta är att ni behandlar er dotter som om ni vore jämbördiga parter i en relation där målet är att komma fram till en kompromiss där bådas viljor kan jämkas samman.

Jag ser alltså mycket mer av ”förhandling” än av egentlig ”gränssättning” i ert föräldraskap. Det här blir problematiskt när det handlar om ett så pass ungt barn som en 11-åring. I den åldern är man för liten för att fatta viktiga beslut om det egna livet, även om det förstås är önskvärt att föräldrar sätter gränser på ett inkännande sätt. Man ska lyssna på sitt barn, men när barnet vill saker som inte är bra för det så har man som förälder vetorätt.

Varför är då det här så problematiskt, förutom att det leder till att er dotter inte respekterar era gränser (de är ju inga absoluta gränser)? Jo, för att barn faktiskt mår ganska dåligt av att få ta ett alltför stort ansvar för sina egna liv. De mår också dåligt av att inte riktigt veta vad som gäller, att leva i en otydlig värld där de vuxna inte verkar vara helt säkra på vad de vill och varför. Självklart mår också barn dåligt av alla bråk och konflikter som blir följden.

Den andra saken jag fäster mig vid är att ni har ett stort fokus på själva gränssättningen, men ingenstans läser jag något om vilka konsekvenser det får om man bryter mot överenskommelser eller beter sig illa.

En väldigt grundläggande sak när det gäller inlärda beteenden är att det är just vilka konsekvenser ett beteende får som kommer att avgöra om man upprepar beteendet eller om man nästa gång prövar ett nytt handlingssätt. Allra bäst effekt får man om man belönar och uppmuntrar sådana beteenden som man vill se mer av. I ert fall skulle det kunna handla om att verkligen uppmärksamma när er dotter kommer hem i tid, tar hem en kompis eller uttrycker sig i snälla ordalag osv. Men när jag läser ditt mail så verkar det faktiskt som att det är regelbrytandet och ”glömskan” som ger störst belöningar. Om man kommer undan med att komma hem sent varenda kväll har man ju inte så stor anledning att ändra på sitt vinnande koncept.

Ni måste alltså börja med att sätta upp tydliga regler för er dotter som ni sedan också följer upp med snabba konsekvenser. Kommer hon inte hem så åker ni och hämtar henne. Omedelbart.

Ibland har sådana här trista och konfliktfyllda situationer uppkommit bara på grund av att man hamnat i gamla inkörda hjulspår som man inte förmår ta sig ur. Men självklart är det också troligt att er dotters ovilja att vara hemma bottnar även i något som kanske faktiskt borde förändras. Ni ska inte behöva köpa vare sig villa eller husdjur, men på sikt behöver ni kanske fundera lite över om det finns något ni kan erbjuda som gör ert hem mer inbjudande för både er dotter och hennes kamrater.

Ingen gränssättning i världen fungerar heller om relationerna inte är varma och tillitsfulla i botten, det är alltid det viktigaste. Behöver ni hjälp med att förändra ert sätt att gränssätta er dotter så erbjuder många kommuner föräldrautbildningar som bygger på vetenskapligt bevisat effektiva metoder, exempelvis www.kometprogrammet.se

Med vänlig hälsning,