5-åring med tankar om döden
Jag har en 5-årig pojk som har en högkänslig personlighet (HSP). Han har alltid haft djupa, finurliga och intressenta tankar som han gärna delar med sig. Nu har han börjat fundera kring döden. Han undrar när han ska dö? När vi ska dö, vart våra saker tar vägen när vi dör, att vi (hans föräldrar) kommer dö före honom och att han alltid vill vara med oss, vad som händer efter döden, vem som tar hand om våran katt å våra saker när vi dör etc. Dessa tankar kommer på kvällen och han får korta gråtattacker och lugnar sig efter en stund och somnar.
Jag försöker bekräfta hans känslor å talar om att jag också tycker det är lite läskigt med döden och att vi inte vet när vi ska dö, men att de allra flesta blir gamla osv. Jag förstår att dessa tankar och känslor är naturliga och jobbiga och ska genomlevas och jag vill finnas som stöd för honom. Hur kan jag hjälpa honom? Han undrar vad som händer när man dör och jag svarar att jag inte vet men berättar att människor tror olika om vad som händer efter döden, jag vet inte hur "ärlig" jag ska vara i frågan i dagsläget, vad kan en 5-åring ta till sig och inte?
Ingrid Gråberg svarar:
Det låter som att du egentligen inte behöver några råd. Du verkar ta din sons tankar och frågor på allvar och besvara frågorna på ett ärligt sätt och på en väl anpassad nivå för just din 5-åring. Sanningen är ju, precis som du sagt till din pojke, att vi inte vet när vi ska dö och att meningarna är delade angående vad som händer efter döden. En del mer praktiska frågor går förstås att besvara lite mer konkret än så, till exempel vem som ska ta hand om katten ifall den överlever er alla.
Förr eller senare brukar barnen inse att deras föräldrar inte kommer att finnas där för alltid och det är inte helt ovanligt att deras tankar då upptas mycket av frågor kring döden under en period. Du har alltså helt rätt i att detta är en naturlig process. Och eftersom din son tydligen är lagd åt det filosofiska hållet är det inte förvånande att han vill vända och vrida på alla aspekter av döden. Att han blir ledsen en kort stund på kvällen i samband med att han tänker på döden är inte farligt, men om din son fastnar i samma frågor och tankar om och om igen kanske du behöver hjälpa honom att komma vidare.
I ett första skede kan ni göra ett försök att våga titta ännu närmare på frågan, genom att exempelvis läsa någon bra barnbok som handlar om döden tillsammans. Eller så kan du låta pojken rita och berätta om sin bild av döden. Vad tror han att det är som händer? Om hans fantasier innehåller skrämmande inslag kan du uppmuntra honom att berätta hur han skulle önska att det skulle vara. Det som är bra med fantasin är att man har möjlighet att styra den dit man vill.
Om din son är rädd för döden och/eller rädd för att skiljas från er föräldrar och oron inte låter sig stillas hur mycket ni än pratar om ämnet, då kanske det är dags att få honom att fundera över följande frågor: Hjälper det att oroa sig, det vill säga minskar risken för att någon ska dö för att man oroar sig för att det ska hända? Och om det nu inte hjälper att oroa sig, hur vill han då tillbringa tiden fram tills ni föräldrar/han själv dör (vare sig det sker nästa vecka eller om 60 år)? Vill han ägna dagarna åt att tänka på, och oroa sig för, döden eller vill han hellre göra andra saker?
Hittills tycker jag att du gjort helt rätt som har låtit tankarna om döden få utrymme, men om du börjar uppleva att det är ett problem för pojken är det läge att minska utrymmet. Jag menar inte att det ska vara tabu att ta upp ämnet eller att du ska avfärda hans känslor, snarare att du ska försöka flytta fokus från döden till livet. Det är okej att säga något i stil med: ”Nej, vet du vad nu tycker jag att vi har pratat tillräckligt om döden för idag. Kan vi inte prata om livet istället, till exempel om vad vi ska göra imorgon/vad du önskar dig i julklapp/vilken bok vi ska läsa innan du somnar...”
Vänlig hälsning,
