4/29/2010

Hur förklara mormors bortgång för ett litet barn?

Min mamma har cancer och har inte lång tid kvar att leva. Mormor är vår sons allt. Han älskar henne och det är alltid hon som har passat honom. Vår son blir tre nu i oktober. Hur ska jag förklrara för honom att jag är ledsen och att mormor inte finns!?? Ska vi ta med honom på begravningen? Tacksam för svar.


Jenny Klefbom svarar:

Du är i en jättesvår situation. Samtidigt som du oroar dig för och sörjer över din mammas sjukdom måste du finnas där för din lille son.

Jag tycker att du först och främst ska försöka se till att din son och hans mormor får träffas så mycket det går under den tid mormor har kvar. Det finns förstås gränser för vad som är möjligt. Om mormor inte orkar, så ska man inte belasta henne. Och om hennes sjukdom gör att hon kanske inte ens är vid medvetande, så är det ingen mening med att ta med ett så litet barn på besök. Och om din son inte vill, då ska han förstås inte behöva följa med till sjukhus eller liknande.

En poäng med att ändå låta även små barn finnas med i svåra situationer som den här, är att de då har mycket lättare att förstå vad som händer. Även mycket små barn har en känsla för stora frågor som liv och död, även om de inte har samma abstrakta förståelseförmåga som vi vuxna har.

Ytterligare en viktig poäng är att låta både din mamma och din son få vara med varandra på de villkor som bjuds. Bara att få hålla handen i några minuter kan vara en väldigt betydelsefull sak för dem båda två.

Hur du ska förklara för honom vad som händer har väldigt mycket att göra med hur du själv ser på det som händer. Vare sig man har en religiös tro eller inte, så har nog alla människor någon slags bild av vad som händer när en människa dör, och vad som är meningen med liv och död. Förklara för honom utifrån din egen övertygelse, men gör det på hans nivå, med enkla ord, korta meningar och konkret innebörd.

Det finns också många fina ritualer man kan göra tillsammans för att minnas och ära mormor. Tända ljus, läsa något fint, plocka mormors älsklingsblommor, baka mormors kakrecept, titta på bilder. Allt detta syftar ju till att minnas allt det fina med mormor, och att låta henne leva vidare i era tankar och handlingar.

Ytterligare ett sätt att bearbeta känslor är att läsa böcker på temat. Själv läste jag nyligen ”Vägen till elefantriket” av Laurence Bourguignon och tyckte att det var en väldigt fin beskrivning av vänskapen mellan en liten och en gammal som håller på att gå bort. Men det finns många andra böcker som också är läsvärda. Be en barnbibliotekarie om hjälp!

Det kan också vara en bra idé att berätta på förskolan, om han går på sådan, vad som händer i er familj. Det gör att förskolepersonalen lättare kan uppmuntra och följa med i hans prat och lekar. För barns sätt att bearbeta det de är med om är ju genom leken.

Huruvida man ska ta med sig barn på begravningar eller inte råder det delade uppfattningar om. Jag tycker att man ska försöka väga in så många aspekter som man kan överblicka: Vad tycker de andra nära anhöriga om saken, de har ju rätt att vara med och påverka hur begravningen ska bli också? Kommer du att vara så pass kontrollerad att du orkar ta hand om din son i det läget, eller tror du att du kommer att ha nog av dina egna känslor? Kommer det att vara en lång eller kort akt? Är din son den livliga sorten, eller klarar han att sitta tyst en längre stund? Och så vidare.

Vad ni än kommer fram till, så brukar det finnas många olika alternativ som kan utgöra kompromisser. Kanske kan din son få komma in efter själva begravningen och titta på kistan. Kanske kan han vara med vid begravningskaffet. Kanske kan han få ha en stund med er i kyrkan innan själva begravningen. Kanske kan ni ha en helt egen stund i kyrkan eller sjukhuskapellet, när ni gör er egen ceremoni. Möjligheterna är många. Men det viktiga är att du och de andra familjemedlemmarna känner att begravningen blir en fin stund för er. För din sorg måste också få ta sin plats.

Med vänlig hälsning,