Hur kan jag hjälpa mitt barn efter traumat?
Vi har nyligen upplevt ett trauma i familjen där vår 2-åring var med om en allvarlig olycka som kunde slutat väldigt olyckligt. Den skedde i en miljö där vi vistas väldigt mycket. Tiden innan ambulans var på plats och vi var under övervakning var väldigt jobbig och likaså den osäkerhet som vi befann oss i innan undersökning och inlagda för obeservation. Vår 4-åring var med under hela förloppet och var stundvis väldigt ledsen och rädd. Min fråga till er är hur vi ska hantera och prata med vår 4-åring om detta på bästa sätt för att hon ska känna sig lugn?
Själv får jag en känsla av panik och bearbetar händelsen hela tiden och tänker på hur nära det var att hon inte klarade sig. Känner att jag har svårt att vara ifrån barnen för att inte vara där om något skulle hända dem. Försöker dock inte visa min oro och rädsla för situationen allt för mycket för barnen.
Har ni några goda råd hur man hanterar en sådan situation?
Jenny Klefbom svarar:
Jag vill ta upp lite olika reflektioner som din fråga väcker hos mig. Först och främst detta med trauma och vad det egentligen är för något.
Att vara med om någonting hemskt är inte samma sak som att vara med om ett trauma. Att en hemsk händelse blir ett trauma har att göra med hur den som utsätts för händelsen upplever och tolkar den. Det är ofta känslor av maktlöshet, av att sväva i ovisshet och inte kunna göra något åt det som händer, som utgör grunden för att man upplever något som ett trauma.
Du skriver inte vad ert minsta barn har gått igenom, men jag förstår av det du skriver att det definitivt upplevdes som ett trauma av dig som mamma. Det är också något av det svåraste en förälder kan utsättas för; att inte räcka till för att skydda och ta hand om sitt barn i en exceptionellt svår situation. Men jag tänker samtidigt att situationen var helt annorlunda för er 4-åring. Hon var med om något hemskt, som gjorde henne både rädd och ledsen, men hon var inte på något sätt ansvarig i situationen och hon hade också sin mamma med som skydd och tröst.
Förutom den trygghet hon hade, men som du inte hade, så utgör hennes ålder också ett effektivt hinder mot att hon kan ha uppfattat situationen på samma sätt som du gjorde. En 4-åring har ingen egentlig uppfattning om vad döden innebär. Hon kan inte bedöma risker och konsekvenser vad gäller olyckor och sjukdom eller andra hemskheter. Vad som däremot är väldigt jobbigt för små barn är när de känner att de vuxna inte längre har kontroll. Kanske var det så i ert fall? Att ni vuxna visade så mycket av er förtvivlan och er oro att hon drogs med i era känslor?
Hur det än var med den saken, så kvarstår ändå nästa faktum; att en mycket stor andel, man brukar tala om 95%, av alla trauman läker bort helt av sig själva. Man förmår att bearbeta dem själv, och den trygga vardagen som följer på traumat gör att man återigen börjar se världen som en trots allt övervägande säker och trygg plats. Detta sker alltså helt utan att någon vård sätts in. Men vad som i forskning har visat sig avgörande är att man får ett positivt socialt omhändertagande, och det gäller både vuxna och barn. Att någon finns där för en helt enkelt.
Med tanke på att det hemska ni har varit med om skedde helt nyligen tycker jag därför att ni ska låta tiden ha sin läkande gång för er äldre dotter. Erbjud henne lite extra omsorg, lyssna och svara om hon för saken på tal.
Vad jag däremot anar som en risk för er äldre dotter är dina egna reaktioner. Om du i all välvilja knyter barnen hårt till dig på grund av din egen oro så ger du dem samtidigt signaler om att det finns något att oroa sig för. Och samtidigt så tänker jag mig att det är stor chans att även ditt trauma kommer att självläka och att det är ganska så normalt att vara väldigt skärrad efter en sådan här händelse.
Men om din oro och din vilja att överbeskydda kvarstår under flera månader efter händelsen, då tycker jag att du ska söka hjälp för egen räkning. Så att du kan vara ett fint stöd för dina barn. Det tror jag nämligen är det allra viktigaste för dem.
Här kan du läsa mer om:
Trauma
Barn med trauma
Vanliga reaktioner vid chock och trauma
Barn som mår dåligt
Vänlig hälsning,
