1/21/2014

Min lillebror har Asperger och jag är bortglömd

Jag är en 17-årig tjej med ett problem. Min familj består av mig min 15-åriga bror och föräldrar. Min bror har Asperger och allt handlar om honom.

Den enda frågan de ställer mig numera är "har du fått tillbaka något betyg än?". Och varje gång de ställer den frågan så exploderar jag. Jag blir så arg, känner ett sånt djupt hat ända ner i själen. Varför? Jo, för att jag anser att om de inte ens bryr sig om att fråga hur min dag har varit, vad jag gjort eller ens vad mina vänner heter så har de ingen rätt att fråga vilket betyg jag fick på matteprovet!!

Varje gång vi bråkar om det här, för jag säger att det gör mig ledsen, så får jag höra att jag är "en uppkäftig, bortskämd och otacksam unge som borde fatta att allt inte kan handla om mig när min bror har asperger" (det märks inte ens så väl på honom, hans ”aspergergrad” är inte så hög, en utomstående skulle aldrig tänka att han har asperger).

Jag gör ALLTID så gott jag kan men är det så konstigt att jag blir arg på dem? Att jag någon endaste gång oxå vill stå i centrum. Är det konstigt? Den enda gången jag faktiskt har deras odelade uppmärksamhet är när jag gjort något dumt. Tex druckit alkohol eller inte kommit hem. Men om det är enda gången jag får uppmärksamhet så kanske det inte är så konstigt att jag gör dumma saker ibland?

Jag vill inte bli bortglömd, JAG FINNS OXÅ. Vad ska jag göra? Jag mår så himla dåligt över det här. Vet inte hur mycket mer jag orkar


Jenny Klefbom svarar:

Funktionsnedsättningar är ibland tunga att bära inte bara för den som själv drabbas. Även för föräldrar till funktionsnedsatta barn kan livet ändras så mycket att de inte riktigt orkar med allt de ska orka med. Och för syskon kan det mycket lätt bli så att man ständigt får stå tillbaka för den som har ”särskilda behov”, precis så som det har blivit för dig.

Jag vill inte ta dina föräldrars bristande omsorg i försvar. Samtidigt har jag stor erfarenhet av familjekonflikter och jag vet att de så gott som alltid finns dolda orsaker bakom dem. Det kan handla om att man inte kommunicerar så bra vad man vill och behöver. Det kan handla om att man missförstår och misstolkar varandra. Eller det kan handla om att man helt enkelt går på knäna så att det inte finns kraft kvar till att visa ömhet och ta sig tid med varandra.

Det finns förstås en massa andra möjliga förklaringar till att problem uppstår, men jag kan säga att jag mycket, mycket sällan har stött på en familj där någon med flit är dum mot någon annan familjemedlem.

Varför det är som det är mellan er vet jag inte. En förklaring kan vara att dina föräldrar är slutkörda. Kanske vet du inte allt som de har behövt göra för din bror, i form av möten på skolor, oro för framtiden eller vad det nu kan handla om. Men jag kan också av ditt brev få lite ledtrådar om andra orsaksbakgrunder.

En gissning, när det gäller deras tjat om dina provresultat och betyg, kan vara att de är väldigt måna om att livet ska vara problemfritt för åtminstone ett av deras barn? Kanske ser de till och med dina betyg som något av ett kvitto på att du har det bra i livet? Kanske finns det ett mått av egoism inbyggd i dessa frågor, då de kanske gläds och njuter av att ha en duktig dotter? Det är förstås knasigt av dem att fastna i dessa frågor om skolprestationer med dig. Men kanske, kanske menar de i grunden inget illa med det? Kanske vet de bara inte hur de annars ska prata med sin dotter?

En annan tanke som dyker upp hos mig är hur pass väl du har förklarat för dem hur det här känns för dig. Vi vill gärna tro att våra närmaste känner oss så väl att de intuitivt förstår hur vi känner. Men så är det inte. Vi människor är i själva verket jättedåliga på tankeläsning. Kanske att en del problem skulle lösas om de bara fick upp ögonen för hur du känner det – och hur du i stället skulle vilja bli bemött hemma?

Du skriver att du har talat om för dem hur ledsen du är under era bråk. Men när man är mitt uppe i ett bråk så lyssnar man inte så bra. Det är en helt annan sak att föra saken på tal under lugna omständigheter.

En sista fråga från mig gäller det du tar upp i slutet av ditt mail; att det har hänt att du har druckit och inte kommit hem. Det brukar väcka en stark oro hos föräldrar när barn gör så. Och oro, ja det visar vi paradoxalt nog ofta genom ett rejält vredesutbrott. Kan det vara så att dina normbrytande beteenden ligger bakom att de riktar in sig mer på att kontrollera dig, än på att vara nära dig? Det är ett mycket känt fenomen att barn som inte blir sedda gör dumma saker, just för att bli sedda, som du själv skriver. Men det är en destruktiv väg att gå.

Om det ligger någonting i något av det jag skriver, tycker jag att du ska försöka bryta dödläget. Prata med dem om vad du vill ha av dem. Beskriv dina känslor och hur du upplever deras beteende. Förklara varför du gör dumma saker, och kom tillsammans fram till andra saker som ni kan göra tillsammans som kan ge dig den uppmärksamhet och kärlek som du behöver, och som varje 17-åring har rätt att få från sina föräldrar. Fungerar det inte på egen hand tycker jag att du ska be dina föräldrar att boka tid hos någon, kurator eller psykolog, som kan hjälpa er framåt.

Vänlig hälsning,