Min 6-åring är personlighetsförändrad efter olyckan

Ingrid Gråberg svarar:

Att din son är rädd och försiktig efter sin svåra olycka är inte konstigt, men med tanke på hur jobbigt han verkar ha det finns det anledning att försöka hjälpa honom att bearbeta de traumatiska upplevelserna. Det bästa vore nog att ni vänder er till BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin. Där kan ni förhoppningsvis få träffa en behandlare som har erfarenhet av att jobba med barn som är traumatiserade på ett eller annat sätt. Om man kan få barn att berätta om sina skrämmande upplevelser, antingen med ord eller genom att rita eller genom att iscensätta händelserna med hjälp av leksaker, så kan det ibland räcka med ett fåtal besök för att mardrömmarna och oron ska avta.

Det är förstås möjligt att ni föräldrar kan hjälpa er son utan inblandning av någon professionell. Något som brukar vara svårt är att hantera sin egen oro. Jag föreställer mig att olyckan och dess konsekvenser väckt en hel del känslor även hos er vuxna. Du skriver om stora blodförluster och operation. Kanhända har ni till och med varit rädda att mista er pojke för alltid. Sedan är det lätt att förstå om ni tyckte synd om er son i det akuta skedet och att ni tycker synd om honom nu, när han lider av mardrömmar och uppenbarligen inte mår bra i vaket tillstånd heller. Att då stå emot önskningar och krav och sätta gränser är inte det enklaste, men det är precis det som ni behöver göra för att visa att allting har återgått till det normala och att ni föräldrar inte är oroliga längre.

När man är tillfälligt sjuk eller skadad mår man bra av att bli lite extra ompysslad och bortskämd. Kärlek och omtanke kan man i och för sig, i princip, inte få för mycket av i vanliga fall heller, men barn mår inte bra av att få bestämma i alltför stor utsträckning.

Att sätta gränser för sina barn innebär inte att man är elak, snarare det motsatta. Rimliga gränser, förmedlade på ett lugnt och tydligt sätt, skapar trygghet för barnen. Om ni tidigare har kunnat säga nej och nu ger efter för alla önskemål och krav så signalerar ni till er son att han behöver extraordinär hänsyn, det vill säga att allt inte är som vanligt – och det i sig kan vara skäl nog att oroa sig. Försök därför att återgå till ert normala beteendemönster.

Sedan undrar jag om ni har pratat igenom det som har hänt - eller om ni rent av har undvikit samtalsämnet – och om ni har pratat om hans nuvarande rädslor. Är det ”bara” minnena av olyckan som plågar honom eller är han allmänt rädd för att något farligt ska hända?

När barn är oroliga för något är det naturligt för föräldrarna att trösta och lugna dem. Man bör dock akta sig för att lova saker som man inte kan hålla, till exempel kan ni inte lova er son att han aldrig mer kommer att råka ut för en olycka, blöda kraftigt eller behöva opereras. Dels kan ni inte garantera att det inte händer och dels lär han inte ens tro på era löften. Därför är det bättre att resonera logiskt och realistiskt, och att prata i termer av risker och vad man kan göra för att minska riskerna. Ha hjälm när man cyklar och säkerhetsbälte när man åker bil är två exempel på hur man enkelt kan skydda sig.

Men man kan inte undvika alla risker och om man försöker göra det så blir livet väldigt tråkigt. Hela dagarna utsätts vi för olika risker. Vi kan sätta maten i halsen, snubbla i trappen och falla illa eller bli påkörda när vi går över gatan. För det mesta händer det inget farligt alls under en dag eller så stannar det vid ett blåmärke eller en sticka i foten. Samtidigt kan allvarliga olyckor ske - det har er son fått bevis för - och det är något som vi människor måste lära oss att förhålla oss till. För om vi ständigt går runt och oroar oss hinner vi inte med att njuta av allt det positiva som sker. Och inte bidrar oron till att minska risken för att en olycka ska inträffa heller.

Här kan du läsa mer om:
Barn med trauma
Behandling av barn

Vänlig hälsning,