Lagkamrat som mår psykiskt dåligt
Jag är tränare för ett lag som är väldigt nära eliten. Spelarna är i åldern 15-25. Vi har en i laget som mår väldigt dåligt, han medicinerar mot sömnsvårigheter och ångest. Vi har sagt att han är alltid välkommen när han mår bra och orkar med att vara i grupp. Vi håller på med lagidrott. Vårt dilemma är att han mår bra och orkar spela match men har svårare att träna regelbundet.
När han inte blir uttagen bryter han ihop och talar om för alla andra i laget att han vill inte leva. Han behöver bekräftelse hela tiden och säger man något så blir det alltid försvar. Han frågar ofta de övriga i laget, vill ni att jag ska vara med, är det säkert. Han träffar psykolog regelbundet.
Vi har pratat med laget om att han får proffshjälp och vi kan bara finnas till hands genom att vara dem vi är och det är aldrig vad vi sagt eller gjort på träningen som gör att han mår dåligt.
En av alla mina funderingar är, det tar otroligt mycket negativ energi eftersom alla blir så oroliga och mår dåligt över att han mår dåligt. Min teori är att han hela tiden sätter sig i att vara ett offer, han säger att han kan inte påverka sitt liv och jag säger. Du kan påverka ditt liv.
Hur ska vi gå vidare på bästa sätt, tar gärna emot olika teorier och förslag.
Ingrid Gråberg svarar:
Jag blir glad av att höra att laget tar hänsyn till den som mår dåligt och accepterar att han inte orkar delta vid varje träningstillfälle. Samtidigt kan en person förstås inte särbehandlas på så sätt att han blir uttagen att spela match på andra premisser än lagkamraterna. Och det skulle inte gagna killen om ni gav efter för att han direkt eller indirekt hotar med att ta sitt liv.
Ditt dilemma som tränare är att du både har ansvar för varje individ och för hela laget under träning och matcher. Att stänga av den spelare som mår dåligt kanske skulle vara förödande för honom. Å andra sidan sprider denne spelare en oro bland sina lagkamrater som tar energi och som kan få enskilda individer att känna obehag, rädsla och/eller skuld. Dessutom kan det påverka lagandan och prestationerna på planen.
Du skriver inte hur gammal den aktuelle spelaren är. Om han är omyndig rekommenderar jag att du tar kontakt med föräldrarna och att du pratar igenom problemet tillsammans med dem och deras son. Har killen hunnit fylla 18 kanske du kan sätta dig ner och prata på tu man hand med honom. Berätta vad du ser och vad du tänker om det. Du kan till exempel berätta att du ser att han upprepade gånger måste få bekräftelse på att han är välkommen. Mitt förslag är att du frågar varför han inte litar på era svar och att du ber honom fundera över hur många gånger han måste få höra er säga att han är välkommen, för att han ska förstå att det är på det viset. Fråga också om det är något annat ni kan göra för att han ska förstå att ni menar vad ni säger.
Din teori om att killen tar på sig offerrollen är inte långsökt med tanke på att han utgår ifrån att han inte kan påverka sitt liv. Det är inget fel att du har påtalat att det faktiskt är fullt möjligt att påverka sitt liv – tvärtom – och det är verkligen fint att du engagerar dig så mycket, men du kanske behöver fundera över din egen roll. Vad vill och vad kan du ta ansvar för?
Det finns ju fler spelare i laget och hur behjärtansvärt det än är att ställa upp för den som mår dåligt så måste man också ta hänsyn till resten av gruppen. Om en person säger att han inte vill leva varje gång han inte blir uttagen att spela match är det destruktivt för fler än den som uttalat de förtäckta självmordshoten. Därför tycker jag att du kan föreslå att killen tränar med er, men avstår ifrån matcher, uttagningar och allt vad konkurrens heter tills han mår bättre och känner att han orkar med nederlag och motgångar – både för hans egen och för andras skull.
Vänlig hälsning,
