Mörkrädd 2-åring
Min son har för några veckor sen blivit rädd för tex monster och mörkret. Detta har lett till att han vaknar varenda natt och ropar på oss antingen "mamma/pappa" eller "hjälp". Han kommer ofta över och sover halva natten hos oss eller så kommer någon av oss över till honom och sover. När vi frågar varför han vaknar så säger han "jag rädd" På frågan vad han är rädd för säger "mörkt" och "monster". Vi har förklarat för honom att vi tagit bort alla monster osv.
Har också provat vara ute en stund på kvällen då det är mörkt så han ser att det inte är farligt och i små doser exponerat honom för mörkret. Har alltid haft en nattlampa men vi har nu köpt en till som han kan ha i sängen och ta med sig när han kommer över till oss. Borde man ha fler lampor tända eller stör det sömnen ännu mer? Han har alltid sovit bäst då det är kolsvart.
Problemet är att vi får så störd sömn och det påverkar oss ganska mycket då vi båda jobbar heltid och nyligen (8 månader sen) genomgått en enorm sorg (förlorat tvillingar i slutet av graviditeten) som också suger upp vår energi. Tror inte sonen är så påverkad av sorgen då vi skyddat honom så mycket det går från detta men ändå inte för den skull exkluderat honom.
Jag behöver tips på hur man hjälper honom att vara trygg nattetid så att detta inte blir en vana.
Jenny Klefbom svarar:
Ni verkar vara på helt rätt väg som inte bara viftar bort er sons rädslor, till exempel genom att säga att det inte finns några monster. Det örat är det nämligen inte så många 2-åringar som lyssnar på, eftersom hela världen är levande i en 2-årings verklighetsuppfattning. Det är ju till exempel därför som stolar kan vara dumma. Att i stället utsätta barnet för det som skapar rädsla, fast i små doser såsom ni har gjort, är just vad som brukar leda till mindre rädsla.
Vad jag alltså skulle vilja uppmana er till är att fortsätta med detta, ända tills ni är framme vid att utsätta sig för mörkret i det egna rummet, i den egna sängen, på natten, tills man somnar om. Fast den första gången kanske med en förälder stående utanför eller liknande. Allt måste förstås ske i samråd med ert barn, och allra bäst brukar det bli om man gör om det hela till spännande utmaningslekar där man minsann ska ”klara av”. Fast man är rädd.
Så långt om hur man jobbar med rädslor hos barn. Men du tar också upp en annan sak i ditt mail som jag tror spelar större roll för er än vad du tänker. Du skriver att ni har skyddat er son från sorgen efter er enorma förlust, och att du inte tror att han är så påverkad av den. Jag vill inte påstå att just hans nattliga problem har en direkt koppling till er sorg (det är i själva verket väldigt vanligt att 2-åringar är rädda för saker på natten), men däremot vill jag påstå att jag är helt säker på att han påverkas väldigt mycket av familjesorgen. Inte på samma sätt som ni föräldrar. Han kan inte förstå det som har hänt, och har förmodligen inte mycket minnen. Däremot lever han med er föräldrar, som rimligtvis har gått igenom känslostormar under de senaste 8 månaderna som de flesta av oss människor slipper uppleva under vår livstid. Och ni har, som du beskriver, ingen energi alls.
Det är självklart att allt detta påverkar ert barn, ni föräldrar är ju hans värld! Det är inte nödvändigt för ett litet barn att se gråt, höra skrik eller liknande för att påverkas känslomässigt. Just för att små barn är så oerhört beroende av sina föräldrar, så är de också oerhört receptiva för minsta lilla stämningsförändring hos föräldrar. Förälderns mående är för det lilla barnet kopplat till överlevnad.
Jag vill med detta inte skuldbelägga er föräldrar på något sätt. De ni har drabbats av är just en ofattbar sorg. Och samma sak gäller er son. Han har nyligen förlorat sina två syskon. Vad ni behöver göra är att ha en acceptans och tolerans för att allt inte är som vanligt i er familj nu. Men i den acceptansen kan det också finnas en förtröstan i att det inte alltid kommer att vara på det här sättet för er.
Ta emot er sons rädslor med förtröstan om att de är något han måste gå igenom, och hjälp honom både genom att stötta honom i att tuffa till sig, och genom att kanske låta honom få lite mer trygghet. Ha en nattlampa om det hjälper, eller ordna det på något sätt så att ni kan sova tillsammans under en period, kanske med en egen säng för honom i ert rum.
Kanske också, om ni alla är energilösa, att ni vuxna skulle behöva gå ner i arbetstid under en period? (så att ni klarar av att inte alltid få obruten nattsömn). Att vara förälder går inte ut på att bara sätta gränser, eller bara erbjuda omsorg, utan handlar just om den svåra balansgången i att på en och samma gång uppmana till självständighet och erbjuda närhet.
Vänlig hälsning,
