2013-12-27
Min pojkvän vägrar växa upp!
Jag (tjej 24) har varit tillsammans med min pojkvän (23) i över 4 år. Han är oerhört omogen, oansvarig och grisig! Vi bor inte längre ihop, jag valde att flytta till eget och gjorde slut med förhoppningar om att han då skulle växa upp, eftersom jag skötte ALLT hemma innan; Jag städade, tvättade, lagade mat, betalade hyra och räkningar m.m. Han visade ingen uppskattning alls över det.
Efter ett tag så sa han att han kommit till insikt och ångrade hur han betett sig under dessa år och att han skulle ändra på sig. Vi blev ihop igen men bor fortfarande i varsin lägenhet. Bara det att han erkände hur lite han hjälpt till var en stor grej för mig då han alltid brukar vara för stolt för att se sina egna fel och brister.
Allt var hyfsat bra ett tag men har nu återgått till hur det var innan... Jag känner mig mer som hans mamma än hans flickvän!! Han tjatar nu om att han vill att vi skaffar barn, jag vill också givetvis ha barn nu! ..MEN inte som han inte växer upp. Har även sagt det men då säger han: "Då kan jag hitta nån annan så kan du dra då!"
Jag har verkligen försökt prata med honom på ett lugnt och vuxet sätt men han bara brusar upp och blir jättearg, skriker åt mig och försöker få det till att det bara är jag som överdriver, men jag tycker faktiskt inte det är okej att man inte tvättar på över 4 månader... På något j*vla sätt kan jag inte lämna honom.. Jag hatar att jag älskar honom!
HUR SKA JAG FÅ HONOM ATT VÄXA UPP? Detta har gjort mig väldigt deprimerad.
Ingrid Gråberg svarar:
Du beskriver din pojkvän som oerhört omogen, oansvarig och grisig. Han har inte bidragit med ett enda dugg under tiden då ni bodde ihop och inte förrän du lämnade honom kunde han erkänna hur ojämlik arbetsfördelningen såg ut.
Efter det att pojkvännen kommit till insikt var det hyfsat bra ett tag (observera: inte riktigt bra eller ens bra, bara hyfsat bra) och sedan återgick allt till det gamla, det vill säga du har återigen accepterat rollen som mamma/hembiträde i ert förhållande och din kille tar rollen som ett mycket bortskämt barn.
I slutet skriver du att du älskar din pojkvän – även om du hatar att du gör det – och jag undrar stilla: Vad är det som du älskar hos honom? Är han romantisk? En gudabenådad älskare? Så snygg att andra blir avundsjuka på dig? Får han dig att skratta? Eller vad?
Det måste ju finnas någon anledning till att du efter fyra år ännu inte har gett upp hoppet om att killen ska växa upp, börja ta ansvar och bete sig som en vuxen. Eftersom det inte ens hjälpte att du tog ditt förnuft tillfånga och flyttade ifrån honom, så vet jag inte vad du skulle kunna göra mer för att påverka hans utveckling.
Som jag ser det så återstår alltså för dig att välja mellan följande tre alternativ: • Hoppas på ett smärre mirakel som gör att pojkvännen plötsligt förändrar sitt beteende. • Resignera och sköta allt i hemmet och stå ut med att ha en sambo som beter sig som ett oansvarigt barn. Helst utan att samtidigt gå runt och känna dig konstant irriterad, för det bidrar inte till en bra livskvalité precis. • Försöka bortse från de känslor som hindrar dig ifrån att lämna pojkvännen och göra slag i saken.
Vänlig hälsning,
