Min mamma har samlarproblem
Jag har ett problem som har växt sig större och större de senaste åren. I takt med att jag, 23 år, och mina systrar, 20 år, har blivit äldre har vi insett mer och mer att vår mamma har samlarproblem. För ca 6 år sedan blev hon utbränd och slutade jobba. Sen dess har hon i ökande takt samlat på sig mer och mer saker, allt från stora möbler till småsaker. Hennes officiella syfte är att köpa för att sälja och på så sätt tjäna pengar, vilket hon också gör väldigt bra.
MEN. Det har gått såpass överstyr att hon har fyllt vår gemensamma 135 kvm stora vindsvåning med skit; kontoret, loftvåningen där hon och vår pappa sover (eller det är meningen att de ska sova: pappa sover på soffan och har gjort det i över två år), bastun och nu även mitt rum till stor del. Utöver vår lägenhet har hon även fyllt 70 procent av vårt landställe som är ett stort hus samt ett förråd som hon hyrt enbart för att ha sina saker i.
Förutom det här problemet med SAKERNA så har hon börjat missköta sina relationer med sin familj, hushållet (som alla tidigare hjälptes åt med) och våra gemensamma hundar. Familjen hotar med att vända henne ryggen om hon inte skärper sig, och vi barn försöker förklara för henne hur dåligt vi mår och att vi snart måste söka psykologhjälp för att vi mår så dåligt över hennes beteende. Ändå bryr hon sig bara om sig själv. Allt kretsar kring henne och hennes problem (något jag tror hänger kvar sen utbrändheten).
Hur går man vidare med det här? Vi orkar inte mera.
Ingrid Gråberg svarar:
Det låter onekligen som att din mammas samlande har gått över styr och att hon skulle behöva hjälp för att ta sig ur detta, som det låter, tvångsmässiga beteende. Problemet är att hon själv inte verkar inse att hon skulle behöva hjälp – trots att ni hotat med att vända henne ryggen om det inte sker en förändring.
Jag vet inte hur tydliga ni har varit eller om din mamma förstått allvaret i ert hot, eller för den delen om ni verkligen har för avsikt att genomföra det ni hotat med.
Om ni tydligt har deklarerat att ”antingen flyttar sakerna eller så flyttar vi”, så återstår egentligen bara två alternativ. Det ena är att ni lyckas övertala din mor att ta emot hjälp och att någon av er ordnar en tid på närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning och följer med henne dit. Det andra är att ni gör slag i saken och flyttar hemifrån.
Om ni barn av någon anledning gärna vill fortsätta att bo hemma, så kan jag tänka mig ett tredje alternativ beroende på hur din pappa ställer sig till det hela. Ni barn kan ju inte bestämma över er mamma, men er pappa borde rimligen ha något att säga till om. Han behöver inte finna sig i att leva i ett hem som är belamrat med prylar. Kan han inte nå fram med sina argument kanske han blir tvungen att göra något drastiskt, såsom att beställa hem en container.
Utöver samlandet har din mamma börjat missköta relationer, hemmet och hundarna, skriver du. För mig är det tydliga tecken på att hon varken mår eller fungerar bra. Det är naturligtvis sorgligt och jag tycker att ni som finns i hennes närhet ska göra vad ni kan för att hon ska få någon form av vårdkontakt. Men så länge hon är vid sina sinnens fulla bruk och inte utgör en påtaglig fara för sig själv eller andra, så kan hon inte tvingas att ta emot hjälp.
Är ni redan i ett läge där ni känner att ni gjort vad ni har kunnat, utan resultat, måste ni alla fundera över till vilket pris ni är beredda att fortsätta leva ihop med er mor. Det innebär inte att ni helt måste ta avstånd ifrån er mamma, men sker det ingen förändring behöver ni hitta ett eget boende för att få lite distans och en trivsammare miljö att vistas i. Som det är nu mår en hel familj dåligt och det kommer inte gagna din mamma i längden om ni stannar kvar och själva bara mår sämre och sämre.
Vänlig hälsning,
