5/31/2010

Mitt ex har hängt upp sitt liv på mig

Jag har haft en kortare relation med en jämnårig kille som jag för 2 månader sedan pratade med om att jag kände att relationen inte var något att bygga på. Denna uppfattning delade inte han, utan tyckte att jag var den enda meningen med hans liv och att han nu inte hade något att leva för.

Under dessa två månader har vi pratat ofta, även om jag flera gånger sagt att jag inte tycker det är lämpligt att vi har kontakt. Många gånger har han hört av sig och sagt att han inte orkar leva längre. Han har även suttit utanför mitt hus i flera timmar och väntat på att mig, även om jag sagt att jag inte vill träffas.

Jag har ring till bland annat psykakuten och polisen för att få någon klarhet i hur jag ska hantera situationen, då jag verkar va den enda han vill anförtro sig åt. Jag har fått höra att det enda jag kan göra är att kontakta hans föräldrar, vilket jag har gjort vid två tillfällen. Han har nu inom loppet av två veckor gjort två allvarliga försök och är för närvarande inlagd på sjukhus.

Jag vill hjälpa honom om jag nu kan göra det, utan att vi har en relation. Jag förstår att det inte är lämpligt att jag är ett nära stöd för honom, men finns det något jag kan göra eller borde jag bara hålla mig borta och varken prata med hans föräldrar eller honom?? Förvärrar jag situationen genom att blanda mig eller kan det vara bra att han känner att jag bryr mig om honom?? Jag är helt vilsen, och vill inte såra någon mer än jag gjort.


Jenny Klefbom svarar:

Själva grunden för ett kärleksförhållande är ju två personer som älskar varandra och vill vara tillsammans. Om kärleken inte finns där finns det inte något kärleksförhållande. Att känslorna, som i ditt fall, finns kvar hos den ena parten är inte något den andra kan avkrävas ansvar för. Det är upp till var och en att ta sig igenom sådana bakslag som olycklig kärlek innebär.

I ert fall varade dessutom förhållandet bara en kort tid. Det verkar alltså väldig underligt att du har fått en så stor roll i din före detta killes liv. Faktum är att den troligaste förklaringen till det är att han hade ett ganska tilltrasslat känsloliv redan innan du dök upp. Och att du bara hade oturen att få ikläda dig en redan på förhand skriven roll i hans liv. En roll som fyller funktionen att han genom dig tillåts att leva ut sina känslomässiga problem.

Vad du däremot kan ta ansvar för är ditt eget handlande. Det är förstås en förskräckande upplevelse att någon ställer så stora krav på en som ditt ex gör på dig. Det är en utpressnings- eller gisslanlik situation att inget annat än din kärlek kan få honom att vilja leva. Det väcker självklart känslor hos dig av både ansvar och medömkan.

Ofta drivs man i det läget att göra olika eftergifter för att vara snäll. Som när du först säger att du inte tycker att det är lämpligt att ni har kontakt, men sedan ändå har långa samtal med honom. Att göra så kan kännas som att man gör sitt bästa för att vara ett stöd, men i själva verket åstadkommer man bara ännu mer förvirring hos den som redan är känslomässigt förvirrad. När man säger en sak och gör en annan håller man ju hela tiden hoppet vid liv hos den andra, och hindrar honom från att på allvar släppa sin fixering och gå vidare med sitt liv.

Mitt förslag är därför att du är väldigt tydlig i ditt agerande mot din före detta. Vill du inte fortsätta ditt förhållande, så ska du avsluta det helt och inte ha någon mer kontakt med honom.

Samtidigt måste du skydda dig själv i den här svåra situationen och att du avslutar ert förhållande behöver inte hindra dig från att visa vanlig medmänsklighet. Du skriver inte hur samtalen med ditt ex föräldrar har avlöpt, men om det är deras vilja att hjälpa sin son så kanske det är en bra idé att du larmar dem om han gör fler självmordgester – så att de kan ta över och se till så att han får vård.

Att du måste få ringa polisen om du känner dig förföljd, eller rent av hotad, är din medborgerliga rättighet. Menar verkligen polisen att du inte får det? Och att du måste ringa polis eller psykakuten om du misstänker att ditt ex står i begrepp att göra ett nytt självmordsförsök är också vad man förväntar sig av alla samhällsmedborgare. Men låt ditt engagemang stanna vid det: Att göra vad som måste göras i den akuta situationen för att förhindra skador - men inget mer.

Med tanke på vilken fruktansvärd press som du tvingas leva under i och med att du råkat ut för denne sjuke person tycker jag också att du ska se till att du själv har någon att prata med, och kanske ringa mitt i natten om det behövs. Det är inte ditt fel att du hamnat mitt i det här. Och du ska inte behöva bära allting själv.

Vänlig hälsning,