Varför mår jag bättre när andra mår dåligt?
Jag är en kvinna på 27 år som har börjat inse att när andra personer i min närhet mår dåligt psykiskt, eller har det jobbigt på annat sätt, så mår jag ofta själv bättre av det.
När vänner och bekanta berättar om sina bekymmer för mig känner jag inget direkt medlidande utan jag ser oftast saker ur ett brett perspektiv, komma med rationella råd och tips på hur de ska lösa sin situation osv. Det tar absolut ingen energi från mig när andra berättar om sina problem eftersom jag kan slå det ifrån mig efter att vi har pratat klart. Snarare är det tvärtom: jag kan FÅ energi av andras elände.
Jag är själv nedstämd i vissa perioder och jag har märkt att när andra runt omkring mig mår dåligt så blir jag ofta lite gladare och piggare. Jag får lättare att ta tag i saker som annars kan kännas jobbiga (träning, leta nytt jobb m.m.), jag blir mer målmedveten, fokuserad, peppad och ja det mesta känns mer positivt för mig.
Jag har funderat på om det handlar om någon sorts skadeglädje men det känns inte riktigt så. Det är inte så att jag skrattar när någon jag känner berättar om t.ex. sina ångestproblem, det är mer att jag känner mig ”duktig” av det. Jag ser mig som bättre än personen, eftersom jag själv inte har de problemen och för att jag kan komma med ”så himla smarta råd”.
Jag ”växer som person” av andras olycka och det gör mig bekymrad. Finns det något jag kan göra för att ändra detta? Jag tror inte nån har märkt något negativt av detta men jag känner mig som en ond person!
Liria Ortiz svarar:
Nej, du är inte ond. Jag vill säga det på en gång. En ond person gör andra illa, men det gör inte du. Ondska är handling.
Psykologisk forskning visar att vi måste göra skillnad mellan tankar och känslor, och handlingar. Vi människor har ett inre mentalt liv som består av ett ständigt flöde av tankar och känslor. Som till stora delar varken är mogna eller sympatiska. Kanske inte ens rumsrena. Som överraskar oss. Gör oss genererade. Ibland rädda. En stor del av vårt mentala liv håller vi för oss själva av de skälen. Även för det människor som vi är som mest förtroliga med. Vi inser att en hel del av det som flödar förbi inte representerar den vi är. I meningen våra valda värderingar och hur vi vill bete oss, och också gör. Det är ett vad hjärnforskarna kallar för hjärnbrus. Som förmodligen utgår från äldre delar av hjärna, och som inte står under viljans kontroll.
Utifrån den här kunskapen är det rimliga att använda acceptans inför den här märkliga och ibland mörka sidan av oss, och bara låta de här tankarna och känslorna få dyka upp, notera dem hastigt, och släppa taget om dem. Jag har inte heller intrycket att du känner skadeglädje. Den psykologiska definitionen är att det känner vi när någon som vi känner oss underlägsna råkar illa ut eller misslyckas. Det är inte vad du berättar om som jag läser ditt brev. Jag vill verkligen normalisera det du berättar om. Du gör något som du är bra på. Att lyssna, och ge råd. Den ”energi” som du upplever har förmodligen sin upprinnelse i att du känner en stark kompetenskänsla, när du gör detta. Och med all rätt. Du gör något som du är bra på, och du blir stolt över dig själv. Och uppskattad av andra. Med psykologins språk blir du positivt förstärkt. Fysiologiskt får du förmodligen också en ökad aktivitet i hjärnans belöningssystem med en ökad närvaro av den goda signalsubstansen dopamin. Den fokusering som du skriver om, och att ”det mesta känns positivt”, kan ha sin förklaring i detta fenomen. Visst är det också så att vi kan känna en lättnad när vi kan märka att vårt liv är ganska acceptabelt i jämförelse med någons som är ännu mer utsatt och bekymmersamt. Det kallas att relativisera, och är en ganska vanlig psykologisk hjälpmekanism. Särskilt i lägen när vi inte är helt nöjda med hur vi har det. Du fångar detta beteende väl när du skriver att du känner dig bättre ”eftersom jag själv inte har de problemen”. Nej, jag tycker inte att du ska ändra något. Det du känner och tänker är helt i linje med vad nog de flesta skulle tänka och känna i de situationer som du berättar om. Det är normalpsykologi. Men på beteendenivå är du en respektfull, lyssnande och hjälpsam medmänniska. Det är det som är det viktiga.
Dina upplevelser stämmer väl överens med vad dagens psykologiska forskning om lycka har funnit. Att det är när vi ger andra något av värde som vi känner som mest lycka. När vi går något gott för andra gör vi också för oss själva gott. Du kan läsa mer om detta i boken Konsten att vara snäll av läkaren Stefan Einhorn. Den finns som pocket. Varma hälsningar!