Far ett litet barn illa vid varannan helg boende?
Jag blev lämnad av min kille i mitten av graviditeten. Han var hos mig en tid innan jag skulle föda för jag ville gärna ha honom där och det ställde han upp på. Han var även med på förlossningen och bodde hos oss en månad efteråt. Därefter har han träffat sitt barn ca 2 ggr i veckan hemma hos oss. Barnet är nu 5 månader.
Han vill att jag ska skriva på om gemensam vårdnad men jag är så rädd för vad det kommer att innebära för mig och barnet. Jag vill gärna att de ska ha en bra kontakt så det är inte bekymret utan jag vill inte att han ska kunna komma och kräva att barnet ska bo hos honom under helger etc nu när det är så litet. Han får då hellre umgås med barnet i dess hemmiljö så kan jag gå iväg eller åka någon annanstans. Barnet kan ju inte själv prata och berätta vad det känner och jag känner mig som ytterst ansvarig att se till att barnet mår bra och inte far illa. Önskar att övernattningar kunde vänta tills det blir större och kan berätta själv vad det känner.
Vad brukar man rekommendera i ett sånt här fall när barnet bara är 5 mån? När är vettigt att det sover hos sin pappa. Till saken är att pappan bor 8 mil ifrån oss också så det är inte så lätt att skifta om barnet blir ledset. Har jag mer rättigheter att säga nej om vi inte har gemensam vårdnad än om vi har det?
Jenny Klefbom svarar:
Först undrar jag lite över din killes önskan om att du ska skriva under på gemensam vårdnad. Det vanliga är att man har gemensam vårdnad, om ingen aktivt har ansökt om enskild vårdnad. Kan det vara så att ni redan har gemensam vårdnad, utan att ni vet om det?
Det är förstås jättebesvärligt att få till stånd ett delat boende när man bor så långt ifrån varandra som ni gör. Du undrar över hur tidigt det är att rekommendera att barnet sover över hos sin pappa, och det går inte att ge något generellt svar på den frågan eftersom den beror på så många olika faktorer.
Förutom att små barn mår bra av en förutsägbar och rutinbunden miljö, så finns det ju också andra faktorer, som amningen, att ta hänsyn till. Samtidigt är det förstås jätteviktigt för alla barn att vara nära anknutna till båda sina föräldrar, och det blir man bäst genom att tidigt ha en nära kontakt med båda. Eftersom jag inte känner till alla omständigheter för just er, kan jag inte råda er om när det är dags att börja med övernattningar hos pappa, men jag tycker att en minst lika viktig fråga är hur det påverkar ditt barn att vara ifrån sin pappa så mycket när pappa ju var med på heltid från början.
Jag reagerar också på din önskan om att barnet själv ska få önska och bestämma i den här frågan. Det är mycket olämpligt att lägga ett så stort ansvar på ett litet barn. Dels bör ni börja med övernattningar hos pappa långt innan ert barn kan kommunicera, eller ens förstå, vad det vill. Dels bör inte ens äldre barn få ett så betungande ansvar; det tvingar ju i praktiken barnet att välja mellan sina föräldrar, och är inte något man mår bra av att tvingas till.
Riktlinjen som socialtjänsten går efter är att barn i 12-årsåldern är mogna för att vara delaktiga i beslut kring boendet. Inte heller är det att rekommendera att man låter barnet avbryta ett besök hos den ena föräldern bara för att det blir ledset. Det är självklart så att har man bestämt att barnet ska bo hos den ena, då är det också dens sak att trösta barnet om något händer. Boendet är alltså något som föräldrarna ska göra upp om, och som ska följa fasta och förutbestämda rutiner.
Och detta leder över till den sista frågan – om dina ”rättigheter att säga nej”. Den formuleringen signalerar till mig att du på något plan verkar tycka att du har mer rätt att bestämma över ert barn än vad pappan har. Den signalerar också att du tänker i termer av kamp, snarare än i termer av samarbete.
Kanske har du dina skäl att misstro din före detta, men att ha den inställningen är ingen bra grund för ert kommande, livslånga, samarbetsprojekt.
Det kan vara bra att tänka på att bland det mest skadliga man kan utsätta ett barn för är bråk med den andra föräldern. Jag önskar i stället att du kan acceptera att ni två är föräldrar på lika villkor, och att det bästa du kan göra för ditt barn är att se till så att han eller hon får tillgång till er båda utan att behöva stå ut med bråk, kamper eller lojalitetskonflikter.
Vänlig hälsning,
