Kan ett litet barn ha varannan-veckas-boende?
Min man och jag separerade för 3 månader sen och barnen (11 mån och snart 3 år) har sedan dess bott hos mig. De har träffat pappa 2 kvällar i vekan och varannan helg.
Men eftersom den lilla sover väldigt dåligt har jag bett honom ha dem över natten en natt i veckan när de ändå är hos honom på kvällen så jag ska få sova lite. Men det kan han inte tänka sig utan han vill i så fall att vi ska ha dem varannan vecka.
Men är det verkligen bra för så små barn? Jag har alltid trott på närhet och burit mkt på dem osv för att få en bra anknytning och trygghet så jag känner mig väldigt tveksam. Hur vet man om barnet mår bra av det? Märks det nu eller kan det va sånt man ser först efter flera år?
Jenny Klefbom svarar:
Det går aldrig att uttala sig generellt om exakt hur länge små barn kan vara ifrån sin ena förälder, sova ”borta” och liknande frågor. Allt handlar om hur just ditt barns förhållande till sina båda föräldrar ser ut.
Vad hade dina barn för relation till sin pappa innan skilsmässan? Är de vana vid att både mamma och pappa kan trösta och ta hand om, eller var det du som bar huvudansvaret för sådant även innan skilsmässan?
Att du har fokuserat mycket på att ha ett nära förhållande till barnen betyder ju inte att pappan inte också kan ha gjort det. Om barnen har en lika stark känslomässig bindning till er båda, är det egentligen ingenting som hindrar att de bor växelvis hos er ur ett känslomässigt perspektiv. Det som däremot kan utgöra ett problem är att småbarn är väldigt beroende av rutiner och förutsägbarhet. De har dessutom ett helt annat tidsperspektiv än äldre barn och vid växelvis boende är det kanske att föredra att man har lite kortare perioder än en vecka mellan flyttarna.
Om barnen inte har en lika nära kontakt med sin pappa som med dig så är det förstås inget som hindrar att de får det nu. Men då behöver man kanske gå ännu lite långsammare och försiktigare fram. Fundera t ex över sådant som hur mycket föräldraledighet var och en har haft med barnen. Har pappa aldrig varit ensam om att ta hand om barnen förut så är det nog bra med en inkörningsperiod innan han tar fullt ansvar på halvtid för dem.
Sen undrar jag lite över din mans ovilja att ha barnen en natt då och då. Handlar hans ställningstagande om vad han anser vara barnens bästa, eller om att han vill driva igenom ett ultimatum? För barnens bästa är ju alltid att man är så flexibel som möjligt, och kanske prövar sig fram lite. I det perspektivet är det en utmärkt idé att börja med en natt i veckan, för att sedan eventuellt successivt utöka till flera.
Prata med honom och försök att förstå hans bevekelsegrunder. Och var då tydlig med att du också vill att han ska ha lika stor plats i barnens liv som du, men att det ska ske under kontrollerade former.
Anknytning är en komplicerad process som ju inte bara inbegriper barnet, utan lika mycket den vuxne. Det är inte vanligt med allvarliga brister i anknytningen i Sverige, däremot är det ganska vanligt bland människor i västvärlden överhuvudtaget att de har en så kallad undvikande anknytningsstil. Det innebär att man inte söker så mycket tröst och hjälp, utan är ganska självförsörjande.
Andra tecken på en otrygg anknytning kan vara att man är överdrivet klängigt och hjälpsökande. Ser du något av detta, eller upplever andra symtom hos ditt barn, kan det vara en idé att träffa en barnpsykolog för en bedömning.
Här kan du läsa mer om:
Anknytning
Barn och skilsmässa
Barns utveckling 0-1 år
Vänlig hälsning,
