Min man pressar vår son för hårt
Hej! Jag har en tonårig son som spelar handboll. Nu har handbollen tyvärr bytts ut mot något roligt för hela familjen till något där alla mår dåligt.
Min son böt lag till ett bättre lag för ett år sedan. Han är lite försynt men har kommit in bra i laget. På planen är han dock lite försiktig, han är rädd för att misslyckas, tror jag.
Han har alltid fått höra av sin pappa att han är så himla duktig. I hans gamla lag som var sämre var han dominant på planen.
Nu till problemet, det som gör att vi alla mår dåligt. Min man tycker att vår son underpresterar, att han inte ger allt. Han blir sur och grinig och säger till sonen att han är dålig, ifrågasätter varför han inte gör si el så. Han säger också att sonen gör honom ledsen. Sonen blir givetvis ledsen och all glädje rinner av honom.
Laget presterar och vinner nästan allt de ställer upp i - de är bland de bästa i landet i sin årskull. Min man tycker inte att sonen ska känna någon glädje om han själv ändå inte presterar något. Tävlar man ska man ge allt.
Jag blir jätteledsen på min man som beter sig så här då det strider helt emot mitt sätt att se på det. Jag anser att idrotten ska vara rolig. Jag vill att han ska uppmuntra istället.
Jag kan inte hålla inne med min irritation, jag blir både ledsen och arg. Sonen ser ju detta och mår ännu mera dålig. Han upplever det som att han är orsaken till allt, sura föräldrar som bråkar osv.
Hur ska vi lösa detta? Jag vill ju bara att min son ska vara glad!!!
Jenny Klefbom svarar:
Idrott, lekar och hobbies har ju egentligen ett enda syfte: Att vara roliga (möjligen utöver att det också är nyttigt att få motion). Därför är det helt absurt att se hur även vuxna lever sig in så till den milda grad i idrotten så att leken plötsligt blir på liv och död. Och när det till råga på allt är en förälder som förvandlar sitt barns hobby till sitt eget livsändamål, har man kommit ganska långt ifrån det ursprungliga syftet.
Risken är också stor att barnet förr eller senare reagerar negativt. Kanske tar han första bästa chans att sluta med sporten som förvandlats till ett ångestväckande trätoämne, eller kommer hela hans egenvärde att hängas upp på de sportsliga prestationerna, med mindervärdeskänslor, försakelser och en massa annat obehag i kölvattnet.
I din sons fall räcker det dessutom tydligen inte med att han tar på sig ansvar för pappas åsikter. Han tar till och med på sig ansvar för hur pappas åsikter påverkar ert äktenskapliga förhållande. Och det är ju så barn gör: De tar på sig ansvar för allt mellan himmel och jord och mår dåligt om de vuxna inte förmår uppföra sig som vuxna och ta ansvar för sina egna liv.
Jag tycker att du ska ta ett allvarligt samtal med din man med utgångspunkt i de aspekter som jag nämner ovan. För även om din man struntar i om er son tvingas in i prestationshets alltför tidigt, borde han väl ändå intressera sig för vilka effekter hans beteende kan få på längre sikt? Nämligen att det mycket väl kan leda till att er pojke slutar helt med handbollen.
Gör också klart för honom att han gärna får tänka och tycka vad han vill, men att det inte är okej att ta ut sina egna känslor på er son som han gör. Er pojke har rätt att bestämma själv över målen med sin sport.
Om din man inte är beredd att ändra sin inställning, tycker jag att du ska prata med din son. Vill han fortsätta med handbollen under nuvarande omständigheter? Finns det möjlighet att byta tillbaka till det gamla laget? Eller ska ni kanske bestämma att pappa är portförbjuden på matcher framöver?
Det låter på dig lite som att ni alla i familjen är i pappas våld, men så är det ju faktiskt inte. Din son är ganska stor, och har alla möjligheter i världen att bestämma över sina fritidsintressen själv. Och du har all rätt i världen att tydligt ta ställning för din uppfattning, även om det innebär att du går emot din mans.
Dessutom har du självklart möjligheten att ge din son det du skulle önska att din man gav honom; uppmuntran, frihet och en glad förälder som tar saken i egna händer i stället för att hamna i tröstlösa bråk.
Vänlig hälsning,
