Hur ska jag kunna förlåta mig själv för att jag köpte sex?
Jag är en 23-årig man som under en lång tid har varit väldigt deprimerad.
När jag var arton år gjorde jag något som jag har extremt svårt att förlåta mig själv för - jag köpte sex av en prostituerad kvinna.
Jag kan skylla på flera saker. Det var inte planerat, och det var i ett land där prostitution är lagligt. Jag var berusad. Jag hade under flera år varit både ensam och deprimerad. Jag hade aldrig haft sex eller ens blivit kysst och längtade något oerhört efter både sex och närhet. Jag hade tankar på att det här kanske var något jag aldrig skulle få uppleva om jag inte tog chansen. Men allt det där är bara parenteser när jag analyserar situationen, det går inte att resonera bort skammen.
Än idag ser jag det beslutet som mitt livs värsta, och jag är rädd att det alltid kommer förfölja mig. Jag inser att det till stor del har att göra med hur samhället ser på prostitution. Det känns som att jag har gett mig själv en stämpel som inte går att tvätta bort, att jag vad jag än gör kommer att ha gått över en gräns som inte får korsas.
Jag har aldrig haft en flickvän, varken innan eller efter den här händelsen. Innan händelsen hade det varit något att hoppas på, men nu är hoppet blandat med sorg och förtvivlan. Hur ska jag kunna berätta det här för en människa jag älskar och ta risken att hon ser mig som ett äckel och lämna mig? Alternativet - att aldrig nämna det och därmed för alltid ha en börda att bära, en ful hemlighet - vet jag inte heller om jag skulle klara av.
Ingrid Gråberg svarar:
Du dömer dig själv väldigt hårt och tror att ditt beslut att gå till en prostituerad kommer att förfölja dig resten av ditt liv. När du försöker förstå varför du skäms och inte kan förlåta dig själv, så gör du en koppling till samhällets syn på prostitution. Däremot nämner du inget om din egen inställning till möjligheten att köpa och sälja sexuella tjänster. Delar du de svenska lagstiftarnas uppfattning om att det är och bör vara en brottslig handling att köpa sex? Tycker du att det är moraliskt förkastligt att göra det? Grubblar du över hur sexhandeln påverkar den som säljer tjänsten? Eller anser du att vi är fria att göra vad vi vill med våra kroppar och vår sexualitet? Är du i första hand rädd för vad andra ska tycka och tänka om ditt handlande? Eller skäms du mest inför dig själv, för att du gjort något som inte stämmer överens med din inre moraliska kompass?
När du är helt klar över varför du har så svårt att förlåta dig själv och gå vidare kanske du bör ställa dig frågan hur länge du ska behöva går runt och skämmas. Skamkänslor fyller förvisso en viktig funktion. De hjälper oss att anpassa oss till vår omgivning. När vi skäms för något vi har gjort ökar sannolikheten för att vi ska undvika att göra om samma sak igen. Problemet är att en del av oss har väldigt lättväckta, och svårsläckta, skamkänslor och jag misstänker att du hör till den gruppen.
Du kan inte ändra på historien och göra händelsen ogjord, och det gagnar varken dig eller någon annan att du går runt och mår dåligt dag ut och dag in. Om du – av vilken anledning det än må vara – djupt ångrar att du betalade för att ha sex och/eller att du tycker att det generellt är fel att göra det, så kan du låta bli att göra det igen. Det vill säga du kan dra lärdom av ditt misstag, men du kan som sagt var inte göra det ogjort.
Jag törs påstå att vi alla hinner med att göra åtminstone några saker under vår livstid som vi inte är så stolta över. Det gör oss inte automatiskt till rakt igenom dåliga människor. Att du har gått över en gräns som vissa ser som tabu gör inte heller dig till en usel person som behöver straffas livet ut.
Det är nu fem år sedan det hände och du har uppenbarligen inte lyckats bli vän med dig själv ännu. Dessutom har du känt dig deprimerad under ett stor antal år. Jag tänker att nedstämdheten gör det svårare för dig att förlåta dig själv samtidigt som skamkänslorna kan förstärka nedstämdheten.
Om du inte redan har någon behandlingskontakt med anledning av dina depressiva besvär är det dags att du får det nu. Du behöver troligtvis också hjälp med att bearbeta din ”fula hemlighet” så att den inte längre är en tung börda att bära runt på.
Som avslutning i ditt brev funderar du över hur du skulle kunna berätta om det som hänt för någon som du älskar, och du väger risken att bli lämnad mot risken att inte klara av att bära på hemligheten. Den dagen du kan förlåta dig själv kommer hemligheten att bli lättare att bära på och ditt behov av att berätta om den kommer samtidigt att minska. Kanhända vill du av någon orsak ändå att en framtida flickvän ska få kännedom om vad som hänt, men det kanske inte är det första hon måste få veta om dig.
Vänlig hälsning,
