Dödsångest

Jenny Klefbom svarar:

”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.” Så skrev Pär Lagerkvist i en av sina mest kända dikter. Min tro är att denna dikt har fått en sådan spridning just för att så många människor kan känna igen sig i känslan den förmedlar. Vi är alla hjälplösa inför allt det vi inte förmår påverka och styra över, och mest hjälplösa står vi inför det faktum att vårt liv är ändligt. Vad kan inte en människa hitta på att göra för att bara för ett ögonblick få slippa ifrån denna insikt.

Trots att ingen enda människas liv kommer att få det lyckliga slut som vi gärna vill se i filmer och böcker, så mår de allra flesta av oss – precis som du – för det mesta skapligt. Det är nästan konstigt, när man tänker på det. Och faktum är också att forskning har visat att deprimerade personer har en mer realistisk verklighetsuppfattning än vi normalglada. Det verkar alltså som att det krävs ett visst mått av förnekande och förskönande för att vi överhuvudtaget ska kunna må hyfsat.

Ser man till ett livsperspektiv, så är det förmodligen så att unga människor tänker mindre, eller på ett annat sätt, på sin förestående död än äldre. Och du befinner dig nu i den kritiska ålder där du troligtvis har mindre än hälften av ditt liv kvar. Döden har fått en betydligt mer konkret innebörd än den hade när du var yngre och den var mer hypotetisk. Jag skulle alltså säga att ett visst mått av dödsångest, och tankar på vad som komma skall, är en alldeles naturlig del av den utvecklingsfas du befinner dig i. Det innebär inte nödvändigtvis att man har mer ångest när man är 48 än när man är 14. Varje ålder har sina typiska problem, men beroende på hur våra liv har sett ut och hur vi lever tar vi kanske olika mycket åt oss av de olika åldrarnas utmaningar.

Jag tänker att det finns flera saker i ditt liv som helt naturligt är ångestskapande. Det jag i första hand tänker på är att dina katter börjar bli gamla, och kanske att samma sak gäller även dina närstående släktingar? När man lever ensam tillsammans med djur så är de ju ens familj. Vi människor är däggdjur, och däggdjur är programmerade att knyta an till varandra. Det är alltså inte alls konstigt att du oroar dig. Alla människor skulle vara oroade och ledsna om deras familjemedlemmar stod inför att snart dö. Du skriver också ”mina få” närstående, och jag förstår av detta att du har en reell oro för att bli lämnad helt ensam kvar.

Du tar också upp detta med hur du låter relationer representeras av saker, och hur du på det sättet ger sakerna ett känslomässigt värde som kanske inte är så bra för dig. I alla fall inte så länge känslorna du besjälar dina saker med främst gäller skuld, sorg och plikter, i stället för lustfyllda minnen och kärlek. Detta är du helt medveten om när du mår bra, då inser du att ”det är bara grejer”. Men jag förstår av det du skriver att du trots denna insikt ändå framlever ditt liv med andra människors saker, vilket i sin tur lett till att du aldrig fullt ut har tillåtit dig att forma ditt eget liv såsom du skulle vilja ha det.

Jag tänker spontant på två områden som du skulle behöva förändra för att kunna börja leva på ett lite mer lättsamt sätt, även om ingen av oss kan förvänta oss att leva liv helt fria från existentiell ångest. Det första är att göra något konkret åt din hotande ensamhet. Om du har katter som är äldre, så kanske det är dags att skaffa dem en liten kattungekompis? Det kommer inte att göra sorgen över dina gamla katter mindre, men det kommer att slipa av de hårda kanterna på ”skarvarna” i livet. Och det kommer att uppta dina tankar så att det finns mindre tid och plats över för negativa grubblerier.

En annan sak är att se till så att du har ett starkt nätverk av vänner omkring dig. Att vi har blodsband till andra människor är av underordnad betydelse. Det viktigaste är de känslomässiga banden. Du har alltså goda möjligheter att utveckla nära relationer till andra människor, av olika kön och i olika åldrar, som kan underlätta för dig den dag dina anhöriga går bort.

Det andra området jag tycker att du successivt ska ta itu med gäller dina ärvda saker. Din känslomässiga inställning till dem kommer inte att förändras med mindre än att du gör konkreta förändringar. Om det handlar om saker som andra i släkten är intresserade av – ge bort delar av sakerna redan nu! Och om ingen annan är intresserad – sälj sakerna. Jag menar inte att du behöver göra någon plötslig och drastisk förändring, men du kommer nog att behöva göra upp tydliga regler för dig själv om det hela ska bli av. Bestäm dig till exempel för att göra dig av med en sak i månaden under ett år. Och samtidigt ersätta den med någonting nytt som du har valt helt själv, bara utifrån din egen smak och dina egna behov. Att handla på det här sättet gör att fokus kommer att flyttas från förgängelse och plikter mot redan döda personer, till dig själv och ditt liv här och nu.

Om du känner att allt detta är alldeles för svårt för dig att genomföra på egen hand så rekommenderar jag dig att gå i psykoterapi. Kanske att ett mål med terapin kan vara något av det jag föreslår ovan.

Här kan du läsa mer om. Ångest
Tvångssyndrom

Vänlig hälsning,