Allt låser sig för vår blyga 2,5-åring
Vi har en son på 2,5 år som vi oroar oss fruktansvärt mycket för. Det känns som att allt låser sig för honom när han tillexempel ska leka med andra barn, säga hejdå till folk osv.
Vår son har ända sen han var bara någon månad gammal varit fruktansvärt blyg och det har inte börjat släppa förrän nu. Som liten bebis så skrek han rätt ut när folk kom nära eller lyfte upp honom även om det var hans farmor som han har träffat en hel del.
Damsugaren, hårtorken, en skruvdragare, ett barn som skrek till, ett klosstorn som rasade eller någon som nös högt fick honom att gråta hysteriskt och det har inte släppt förrän nu när han blivit två år ungefär. Men blygheten har även satt spår i att våga prata med andra och att vara i grupper som tillexempel öppna förskolor. Vi har gått till "musikleken" som det kallas där vi bor och jag har fått bära in honom till ca två års ålder och han har mest velat sitta i mitt knä.
Det brukar ta 2 timmar innan det börjar släppa lite med betoning på lite. Samtidigt som jag märkt att han älskat att gå dit och sitta i ringen med musikstund så har det varit sååååå himla jobbigt för honom. Han pratar med folk men inte på beställning, inte hej då å tack osv. Han blir stel och tyst eller gråter. Allt låser sig för honom då. Han vill leka med barn men det låser sig så han står hellre och tittar på. Bör vi söka hjälp??
Jenny Klefbom svarar:
Er son är i en ålder då ganska mycket är att betrakta som ”okej” vad gäller olika beteenden. När det gäller barns utveckling så är det ju så att det som är helt normalt när man är 1 år, inte alls är okej när man är 5. Det som är ett moget beteende när man är 3, är tecken på omognad när man är 6 osv. Barn går ifrån ett helt egocentriskt förhållningssätt mot omvärlden, till att bli alltmer ”civiliserade” i takt med att de växer.
Med civiliserade menar jag här en mängd saker, som exempelvis att kunna ta hand om sig själv och sina känslor, att kunna kontrollera sina impulser och samspela med andra på ett ömsesidigt sätt. Samtidigt som denna utveckling sker hos alla barn, så har vi också alla våra specifika personlighetsdrag som brukar vara relativt stabila över tid och som gör att vissa utvecklingssteg blir större eller mindre utmaningar för oss. För ett blygt och tillbakadraget barn är skolstarten exempelvis ofta lite skräckinjagande. Och ett väldigt spralligt barn kommer ofelbart att få lite mer skäll än ett lugnare.
Du tar upp olika beteenden och reaktionsmönster hos din son, som du med ett gemensamt namn kallar för ”blyghet”. När jag läser dina beskrivningar så ser jag en mängd alternativa förklaringsmodeller bakom beteendena. Att reagera starkt på dammsugare och skrik skulle jag exempelvis tänka har att göra med att man är känslig för ljud.
Du tar också upp att han redan vid 1 månads ålder var blyg, vilket jag ser som i det närmaste omöjligt. I den åldern har man inte förmågan att relatera till andra på det avancerade sätt som innefattar blyghet. Däremot kan man även då vara känslig för nya sinnesintryck, såsom dofter, känsel, temperatur eller vad det nu kan vara (detta får man dock aldrig reda på, utan det kommer alltid att förbli spekulationer).
Du tar också upp en del frågor kring din sons sociala beteenden. Dels skriver du att han inte pratar så mycket med andra, men jag har svårt att genom ditt mail bedöma hur mycket eller lite han pratar. Att förvänta sig att en 2,5-åring ska hälsa och säga tack är till exempel inte rimligt – det gör nästan ingen i hans ålder. Att däremot aldrig svara på tilltal eller frågor är kanske lite mer avvikande, förutsatt att han har tillgång till ett språk, för det är det inte heller alla 2,5-åringar som har.
Du beskriver också att han hellre står och tittar på när andra barn leker, men att han vill leka med dem. Det får mig att undra vad han har gjort som har fått dig att förstå att han hyser denna önskan?
Hur det än är med er sons beteenden och utveckling, så kvarstår ju faktum att ni föräldrar är fruktansvärt oroliga. Bara detta tycker jag är ett mycket gott skäl för er att söka en professionell bedömning av er son. Man undersöker ju inte saker bara när man är helt säker på att något är fel. Jag skulle därför vilja rekommendera er att be BVC om hjälp med en psykologkontakt, som i sin tur kan göra en bedömning av er sons utveckling i olika avseenden. Jag tycker att det är viktigt att ni får denna bedömning, eftersom det är så att föräldrars gnagande oro eller misstankar i sig riskerar att påverka barn negativt.
Vänlig hälsning,
