Föräldrar i min sons klass ringer och klagar på honom

Jenny Klefbom svarar:

Något av det värsta som kan hända föräldrar är att få kritik för de egna barnens uppförande. Barnen står ju så nära en själv att det indirekt blir en kritik av ens föräldraskap. Och just i föräldraskapet sitter väldigt mycket av självkänslan investerad. Kanske är det därför vi så lätt hamnar i försvarsställning när våra barn får kritik. Det är synd. För man vinner mycket på att lyssna och ta in sådan. Inget barn är perfekt från start. Men det är vår uppgift som föräldrar att göra vårt yttersta för att hjälpa dem att utvecklas, och då är det en nödvändighet att vi förmår se både de positiva och de negativa dragen.

En annan sida av saken är att det – på grund av det jag skriver ovan – är väldigt svårt för andra att framföra sådan här kritik. Många föräldrar har varit med om att deras barns kompisar plötsligt ”försvunnit” eller att andra föräldrar tittar konstigt och undviker en, utan att man någonsin får någon förklaring till varför. Extra svårt är det förstås att framföra kritik till någon man känner och umgås med. Vad du än tänker om det era vänner säger, tycker jag därför ändå att du ska vara tacksam över deras mod att framföra sina åsikter. De gör ju förmodligen detta i syfte att lösa ett problem så att ni kan behålla er vänskap.

Med detta sagt menar jag självklart inte att det ni har fått höra är sanningen huggen i sten. Föräldrar kan framföra klagomål av många olika anledningar. Kanske har ni helt olika värderingar om var gränsen går för vad man får säga och göra mot varandra. Kanske handlar det om överbeskyddande mammor som inte står ut med att se sina barn utsättas för minsta lilla oförätt. Eller kanske att de har råkat se en enstaka händelse utan att ha bakgrunden.

Inte heller är det möjligt att utifrån 7-åringars berättelser göra en rättvisande bedömning av ett händelseförlopp. I den åldern har alla barn ett tämligen egocentriskt perspektiv, och deras upplevelser är väldigt känslomässigt färgade och alltså inte särskilt objektiva. Visst ska du prata med din son om vad som har hänt på ett utforskande sätt. Men gör det för att få reda på hur han tänker och känner. Inte för att få reda på exakt vad som har hänt och vem som är ”skyldig”.

Så hur ska ni då göra för att kunna bedöma vilken roll er son spelar i kompisgänget, eller som du skriver, hur ska ni göra för att gå vidare? Först och främst tycker jag att ni ska söka information hos andra människor som inte är ”part i målet”. Lärare och fritidspersonal ligger nära till hands. Be om ett möte med någon skolpersonal som ni känner förtroende för och be dem ge en ärlig bild av hur er son fungerar på det sociala planet i skolan. Uppstår det mycket konflikter runt honom? Och i så fall, vad är orsaken till detta, enligt dem? En annan möjlighet att få reda på mer är att vara med barnen då de leker så att ni kan bilda er en egen uppfattning om vad som händer. Var t ex med en hel dag i skolan. Eller observera barnen på håll när de leker ute.

Visar det sig att det faktiskt finns saker i er sons beteende som behöver ändras, ta emot denna information som någonting positivt: Den möjliggör ju för er att lära ut nya kunskaper och färdigheter. Säkert är ni, liksom alla andra föräldrar, måna om att er son ska ha god förmåga att skaffa nya och behålla gamla vänner.

Avslutningsvis tar du upp att ni vill att er son ska ha en egen vilja och inte göra som de andra vill i alla väder. Det är förstås viktigt för alla barn, men av det du skriver ser jag inte att detta skulle vara något problem för er son. Precis som med alla personlighetsdrag så handlar det ofta om att hitta en balans någonstans mitt emellan extremerna. Det är inte bra att vara för eftergiven. Men det är inte heller bra att vara för påstridig. Beroende på barnets läggning kan man alltså behöva uppmuntra helt motsatta egenskaper hos två olika barn. Ytterst ska ju målet vara att man både kan må bra och få sina behov tillfredsställda – och samtidigt vara en omtyckt kompis.

Vänlig hälsning,