2,5-åring pratar om sin snippa

Ingrid Gråberg svarar:

Det här med barn och könsorgan är ett laddat ämne, åtminstone när det gäller flickor. Vilken annan kroppsdel behöver man särskilt uppmuntra föräldrar att benämna?

Generellt hjälper vi barn att sätta ord på allt från färger och former till redskap och leksaker. När det gäller kroppsdelar finns det till och med sånglekar som ser till att nöta in vad exempelvis huvud, axlar, knän och tår sitter och vad de heter. Ökad kroppskännedom kan barnen också få genom olika gymnastikövningar och genom att ge varandra massage.

Barn är över lag oftast mer fysiska än vad vuxna är. Många lekar inbegriper att man tar på varandra, men könsorganen blir tidigt tabu att röra. Och det krävs som regel inte direkta tillsägelser, utan de flesta barn förstår ändå att det går en gräns där i normala fall. De är medvetna om att könen inte är som vilken annan kroppsdel som helst. En förklaring till det är förstås att det är den del av kroppen som vi i första hand klär på. Riktigt små barn kan springa runt nakna på badstranden, men sedan kommer badbyxor och bikinitrosor fram. Och så vida man inte befinner sig på ett nudistläger eller ett nudistbad så ser man inte vuxna som offentligt går omkring utan något på underkroppen.

Det normala är alltså att vi döljer våra kön och att vi inte pratar så mycket om dem. Ja, med undantag av småpojkar förstås, som gärna både pratar om, drar i och viftar med sina snoppar. Och små pojksnoppar som visas upp väcker sällan obehagkänslor hos omgivningen. Snarare är chansen god att de vuxna ler överseende eller till och med skrattar till när de bevittnar beteendet.

Flickor som pratar om, eller visar upp, sin snippa kan däremot få vuxna att känna sig obekväma ibland. Kanske inte lika mycket nu som tidigare. Numera har ju ordet snippa blivit ett vedertaget vardagsbegrepp som många föräldrar och barn använder. Förr var det sorgligt nog så att en del familjer inte hade något namn alls på flickans kön, utan klumpade ihop det med stjärten/rumpan. Eller så hade man uppfunnit ett eget namn eller begrepp som fungerade internt inom familjen. Och då var det kanske inte så konstigt att flickornas kön så sällan kom på tal.

Det finns också en uppenbar skillnad mellan det manliga och kvinnliga könet. Snoppen sticker ut. Detta, i kombination med att snoppen garanterat benämns oftare än snippan, är förmodligen en starkt bidragande orsak till varför flickor sällan har samma förhållningssätt till sitt kön som pojkarna har. Och eftersom vi inte är lika vana vid att flickor intresserar sig för sina kön reagerar vi mer när de gör det.

Sedan kommer vi till det som jag tror är den huvudsakliga anledningen till att du skrivit hit. Barn utsätts ibland för sexuella övergrepp. Det finns pedofiler som förgriper sig på pojkar, men risken att råka ut för en pedofil är högre för flickor. Om man samtidigt tar i beaktande de skillnader jag berört ovan är det lätt att förstå varför det inte krävs så mycket för att en vag misstanke om sexuella övergrepp ska dyka upp när en flicka säger något som har med snippor och snoppar att göra. Och vips har man hamnat i ett svårt dilemma. För naturligtvis vill man inte ta risken att vifta bort en misstanke som i ett senare skede visar sig vara befogad. Tänk om mitt barn utsätts för övergrepp utan att jag förstår det och utan att jag sätter stopp för det! Men tänk om man drar igång en stor apparat och det sedan visar sig att det inte fanns någon som helst grund för misstankarna. Vad kan det få för konsekvenser?

Hur vet man då när det är läge att vara orolig? Tyvärr finns det inget enkelt och konkret svar på den frågan. Det beror på vad barnet har sagt – och hur – och i vilket sammanhang. Den informationen måste sedan ställas i relation till barnets allmänna beteende och känslomässiga reaktioner.

Barn upprepar ofta saker som de hört vuxna säga och i ert fall har du bemödat dig om att benämna snippan, exempelvis i samband med blöjbyten, och uttryckligen pratat i termer av min och din snippa. Dessutom är din dotter inne i en period då hon generellt delar upp saker utifrån begreppen min och din.

Det kan ju hända att man även på förskolan medvetet jobbar med att uppmärksamma flickor på att de har en snippa och att personalen förmedlar till barnen att det är de själva som bestämmer vem som får röra deras kroppar och var och hur. I så fall verkar det som att budskapet har gått fram, i alla fall om din dotter sagt ifrån med ett röstläge som signalerar självförtroende och bestämdhet.

Fanns det spår av rädsla och osäkerhet i hennes uttalande finns det förstås anledning att vara observant och försöka ta redan på mer. Du skriver dock att dottern är glad och pigg och tar inte upp något annat som skulle kunna föranleda oro. Utifrån din beskrivning tänker jag därför att det inte behöver vara konstigt att din 2,5-åring sagt ”inte röra min snippa”, men som du säkert förstår så kan jag omöjligen veta vad som ligger bakom hennes yttrande.