Blev antastad när jag var liten - är det därför jag mår så dåligt idag?
Hej! Jag är en 22-årig tjej, kommer från en trygg, familj med mycket kärlek. Jag har problem med mitt självförtroende, nedvärderar mig själv hela tiden, vilket gör att människor i min närvaro tycker det blir jobbigt.
När jag var liten blev jag antastad av en pedofil, det blev polisanmälning, osv. men sen var det inte mer med det, förträngde det, la det bakom mig.
Under min uppväxt var jag väldigt intresserad av sex, om och om igen blev jag intresserad av någon för att utan anledning sedan bli förbannad på dom. På gymnasiet hamnade jag i misshandelsförhållande, än idag kan jag känna att jag förtjänar det som hände.
Mitt humör går upp och ner hela tiden, oftast känner jag mig sorgsen utan anledning, jag kan gå från att vara förbannad till att falla ihop och gråta, nedvärderar hela tiden mig själv, trycker ner mig totalt och jag känner mig alltid tom, som att jag existerar utan att existera... Det känns som att man inte finns, fast man gör det.
Jag är livrädd att jag ska bli lämnad av folk, även om jag är övertygad att jag kommer bli det. Sen går jag. Har svårt att lita på folk, tror dom pratar bakom min rygg, tycker illa om mig. Rädd att göra fel.
Och när saker och ting blir för mycket blir det ofta så att jag bara stänger av. Stänger ute allt och bara vill låsa in mig själv i ensamhet.
Klarar inte av att umgås med min familj längre än ca en vecka i streck, sen blir jag förbannad, exploderar för att sedan bryta ihop och gråta. Det går runt runt. Vad är det för fel på mig?
Ingrid Gråberg svarar:
Du har själv beskrivit vad som är ”fel”. Av ditt brev framgår bland annat att du har dåligt självförtroende, att du nedvärderar dig själv, att ditt humör ständigt växlar och att du har svårt med relationer, eftersom du är rädd för att bli lämnad och har svårt att lita på människor.
Jag antar att det i din fråga ”Vad är det för fel på mig?” ligger en önskan om att förstå hur det kommer sig att du, trots en trygg och kärleksfull familj, har så svårt att kunna lita på människor och tro på, och tycka om, dig själv. I ditt brev tar du upp en händelse som sannolikt har, åtminstone någon, betydelse för hur du i dag mår och fungerar.
När ett barn blir antastat av en pedofil är det inte bara vad pedofilen gör som är avgörande för vilka spår övergreppet sätter hos barnet. Ofta är det två andra faktorer som spelar större roll. Det ena är hur övergreppet upplevs, vilket i sin tur beror på en mängd omständigheter såsom barnets ålder och livssituation. Och det andra är hur omgivningen reagerar på händelsen.
I den bästa av världar tas barnet på allvar och möts av lugna, sansade vuxna som hjälper barnet att se att det inte har någon som helst skuld i det som skedde.
Dessvärre händer det ofta att vuxna antingen tystar ner och förringar det som har hänt eller att de tvärtom reagerar närmast panikartat. Inte helt sällan känner sig barnet sviket av vuxenvärlden och tar på sig skulden för det som hänt.
Hur du upplevde övergreppet vet jag inte och inte heller känner jag till hur ditt liv i övrigt sett ut. Det som format oss till dem vi är, är inte bara omvälvande händelser som sticker ut. Vardagliga situationer, som vi kanske inte ens minns, och samspelet med andra människor är kanske det som främst sätter sin prägel på oss – det tillsammans med ärftliga faktorer. Våra medfödda egenskaper och förutsättningar har betydelse för hur vi upplever och hanterar olika situationer.
Som du förstår är det omöjligt att, utifrån ett kort brev, avgöra hur dina olika symtom hänger ihop och vad de kan beror på – eller om du uppfyller kriterierna för någon diagnos. Helt klart är i alla fall att dina tankar och ditt beteende är destruktivt. Som du skriver så går ditt liv runt, runt i negativa spiraler. Därför tycker jag definitivt att du ska ta kontakt med en psykiatrisk öppenvårdmottagning för att få hjälp att reda ut hur allt hänger ihop och få hjälp att bryta den negativa spiralen.
Vänlig hälsning,
