6/16/2010

Misshandlad och förskjuten av min familj

Jag har gått igenom så mycket i mitt liv så därför vet jag inte vad jag ska skriva och inte skriva eftersom allt är så viktigt för mig. När jag var 8 år lämnade mina föräldrar mig i hemlandet och åkte till Sverige. Jag blev kvar hos min faster i 4 år och blev illa behandlad. Efter fyra år åkte jag till Sverige via olika länder och det tog sju månader tills jag var framme.

Träffade då min familj och så började allt. Jag kände mig inte som en familjmedlem och alltid utanför. Blev alltid slagen av mina föräldrar både fysiskt och psykiskt. Jag kom in i pureteten och allt blev bara värre eftersom jag inte fick göra fel och var tvungen att gå efter regler hela tiden. När jag började högstadiet upptäckte en dag en lärare mina blå märken och anmälde till sos och jag blev omhändetagen och flyttad till ett skyddat boende i en annan stad.

Mina föräldrar förstod aldrig att det inte var jag som polisanmälde och därför var jag inte längre en av familjen. Iden nya staden blev jag hela tiden flyttad och mådde fruktansvärt, tills jag blev myndig och blev släppt.

När jag kom tillbaka ville ingen ha mig förutom min kille. Ingen accepterade att vi var tillsammans och försökte på alla sätt och vis att såra oss båda. Jag fick välja mellan min familj och min kille och då valde jag min kille. Här började punkten i mitt liv som jag inte kan fortsätta skriva om eftersom jag inte kan förkorta.

Men det jag kan säga är att jag är helt förstörd och orkar inte att kämpa mer. Vad ska jag göra?


Ingrid Gråberg svarar:

Du har utsatts för upprepad misshandel och blivit övergiven mer än en gång, så det är inte svårt att förstå att du känner dig ”helt förstörd”. Men eftersom du inte skriver något om vad som hänt sedan du tvingades välja mellan din pojkvän och din familj, så undrar jag hur din nuvarande kamp ser ut.

Vad kämpar du mot eller för? Är det en ständig kamp för att orka leva? Kämpar du för att få dina föräldrars accepterande och kärlek? Eller kämpar du för att få relationen till pojkvännen att fungera? Har du vänner, tak över huvudet, arbete, pengar…?

Även om jag förstår att livet känns tungt för dig, så vet jag för lite för att kunna ge dig konkreta råd. Det kan ju hända att din livssituation är sådan att du behöver omedelbar och handfast hjälp från socialtjänsten eller polisen (om du lever under hot till exempel). Men det jag har tagit fasta på är de psykologiska aspekterna av att bli illa behandlad och övergiven - och det av föräldrarna som normalt sett ska stå för trygghet och omtanke.

Det som komplicerar det hela är att din familj har sina rötter i ett land som ligger långt från Sverige, med allt vad det kan innebära av eventuella kulturkrockar och isolering från övriga samhället. Samtidigt som du lika gärna kan ha fler släktingar inom en 10-milsradie än vad jag har.

Eftersom det inte ens är lönt för mig att gissa vad din invandrarbakgrund har för betydelse i nuläget, så vill jag inte krångla till det mer än nödvändigt. Det faktum att du blivit avvisad av dina föräldrar är ett tillräckligt stort problem i sig.

När vi är små är vi beroende av våra föräldrar och har inte så mycket annat val än att stå ut med vad än de utsätter oss för. Som vuxen har man möjlighet att välja och ändå är det för de allra flesta väldigt svårt att tänka sig att leva resten av livet utan att ha kontakt med sina föräldrar. Kanske är det ännu svårare när man själv inte har valt att avsluta kontakten. Samtidigt är det fullt möjligt att skapa sig ett bra liv, utan att ha stöd av sina föräldrar. En del tvingas till det på grund av att man mist sina föräldrar och andra väljer det av ren självbevarelsedrift.

Du behöver fundera över hur dina möjligheter att återskapa en relation till dina föräldrar ser ut, och hur gynnsamt det är för dig att ha kontakt med din familj. Blod är tjockare än vatten brukar man säga, men dåliga relationer blir inte bättre för att man råkar vara släkt.

Jag tror att du behöver en professionell samtalspartner som kan hjälpa dig att komma fram till vad som är bäst för dig. Följande frågor behöver besvaras: Hur ska du förhålla dig till det som varit och det som är? Och hur vill du att din framtid ska se ut? Vilka problem finns idag som du behöver hjälp med att lösa? Och sist, men inte minst, kan du behöva hjälp av någon för att se de möjligheter som alltid finns – hur nattsvart livet än kan te sig för dig just nu.

Vart du ska vända dig beror på hur din situation ser ut. Psykiatrin, socialtjänsten, vårdcentralen, ungdomsmottagningen eller någon frivilligorganisation är tänkbara alternativ. Huvudsaken är att du börjar söka hjälp. Hamnar du fel från start blir du förhoppningsvis hänvisad till rätt instans.

Vänlig hälsning,