3/26/2014

Får bara ta skit trots allt jag gjort för hans barn

Jag undrar lite över min ilska, jag har fått hjälpa till med min sambos barn i flera år nu och jag har gått på möten och hjälpt till med att trösta och hämta, men ändå fått så mycket skit för allting och när jag tar upp det med min sambo vill han aldrig prata om det.

Hans barn har kallat mej för en massa saker och förstört grejer i vårt gemensamma hem, stulit pengar från hemmet och mina barn och ändå försvarar han det barnet medan alla andra barn får en massa skit om dom gör något, särskilt ett av mina. Han har jämfört min tolvåring med sin 16-åring, jag kan skriva hur mycket som helst.

Jag har fått så mycket agg och vet inte riktigt längre hur jag ska göra för att jag ska må bra. Och till råga på allt så får jag höra av hans mamma hur jobbiga förhållanden han haft. Jag har oxå gått igenom mycket med misshandel och hot mm, men jag försöker ändå se allt positivt, jag vill bara ha det lugnt och skönt med mina barn just nu, men jag har så svårt att släppa allt jag fått ta de sista fyra åren.

Jag hjälper hans barn än idag och stöttar och älskar mina men känner mig så tom.


Jenny Klefbom svarar:

Vad jag läser ut i din fråga är att du är en person som konsekvent sätter dig själv och dina behov i andra rummet. Och i stället fokuserar du på vad andra behöver. När man har en sådan personlighet, så brukar det finnas djupt liggande orsaker bakom detta. Det som på ytan kan verka som att man är snäll och hjälpsam, handlar kanske snarare om att man värderar sig själv så lågt att man inte tycker att man är värd så mycket av sin egen omsorg. Eller så handlar det om att man vill ha omvärldens uppskattning så mycket att man är beredd att förstöra för sig själv för att få den. Eller så kan det vara så att man är så livrädd för konflikter att man aldrig någonsin säger emot, utan bara gör det andra förväntar sig och önskar. Det finns förstås flera andra möjliga förklaringsmodeller, men kanske känner du igen dig själv lite i någon av de jag tar upp?

Att vara så här hjälpsam är egentligen en ganska tacksam roll att ha – så länge men får beröm och uppskattning för sina uppoffringar. Men när dessa uteblir, och man bara blir utnyttjad och kanske till och med får kritik eller klagomål trots att man tycker att man ”ger allt”, så blir det inte lika tacksamt att ställa upp längre. Vad man i det läget behöver fråga sig själv är: Varför gör jag på det här sättet?

Först och främst kan det vara klargörande att undersöka om det är andra som har motat in en i den här rollen, eller om det är man själv som på eget initiativ har gett och gett och bara hoppats på att andra ska bli glada och tacksamma. Om det är på det förstnämnda sättet, så har man faktiskt lite anledning att vara arg. Om någon först begär mycket av en, och sedan inte är tacksam, så är det ju frågan om en djupt ojämlik relation. Men om det i stället handlar om att man ”prackar på” andra sin omsorg så är det inte lika självklart att man kan skylla sin frustration och ilska på någon annan än sig själv.

Det jag skriver ovan handlar om hur du på ett mer långsiktigt och djupgående plan behöver rannsaka dina relationsmönster. Men det finns också anledning att skriva lite om hur du mer akut kan handskas med din ilska.

Att ge uttryck för ilska genom att skrika, bråka och göra desperata saker kan kännas skönt i stunden, men leder mycket sällan till någon varaktig förändring. Vad som däremot är ett mer moget sätt att handskas med sin egen ilska är att börja sätta gränser kring sig själv. Vad är jag beredd att göra för någon annan? På vilket sätt vill jag bli bemött? Vad är jag överhuvudtaget beredd på att lyssna på från andra? Det här är väldigt viktiga frågor som du och din sambo behöver prata igenom. Sök gärna hjälp på familjerådgivningen, men allra bäst tror jag att samtalen er emellan blir om du redan i förväg tänker igenom de frågor jag tar upp ovan.

Det finns ett mycket starkt skäl för dig att göra förändringar i ditt liv som inte har med ditt eget mående att göra, även om det förstås också är viktigt. Jag tänker på att det verkar som att dina egna barn faktiskt får lida på grund av att du inte förmår att stå upp för vare sig dig själv eller dem. Hur du än väljer att leva själv, så har du en skyldighet att se till att dina barn inte behandlas orättvist och kränkande i sitt eget hem.

Vänlig hälsning,