4/22/2014

Jag känner mig illa omtyckt

Jag är just nu arbetslös, läser till undersköterska och har varit ute på praktik ett par gånger. Jag vill jobba - det går inte leva utan inkomst - men när jag har varit ute på praktik har jag vantrivts. Jag har känt mig illa omtyckt av de jag jobbat med - vilket också har lett till att jag har börjat tycka illa om dom som ett slags skydd.

Så här har det varit sen mitt första år på gymnasiet där jag hörde människor tala illa om mig - utan att de ens gett mig en chans. Jag har sen dess börjat hata min egna personlighet och känner mig extremt ytlig och tråkig när jag pratar med människor, jag vill aldrig visa min humor eller min rätta personlighet - eller jag kan inte det på grund av den spärren som numera sitter i mig. Jag anstränger mig verkligen med nya människor, jag försöker le och prata men jag tycks alltid misslyckas, för i slutändan så hör jag trots allt de omkring mig tala illa om mig, och ofta så försöker jag intala mig att jag bara inbillar mig, men folk beter sig verkligen konstigt i min närvaro, detta begränsar mig så extremt.

Jag tyckte själv att jag gjorde bra ifrån mig på min praktik men blev trots det kritiserad hela tiden, detta har lett till att jag inte vågar söka jobb, samtidigt så är min pojkvän ständigt på mig om det faktum att jag inte har någon inkomst till sommaren - vilket jag förstår, det är klart att han inte vill stå för alla kostnader, men jag känner sådan extrem ångest inför att börja jobba - det känns som att jag kommer brytas ner så extremt mycket


Ingrid Gråberg svarar:

Någon gång under ditt första gymnasieår blev du varse att personer talade illa om dig och sedan dess har du upprepade gånger upplevt misslyckanden i samspelet med andra människor. Det är naturligtvis omöjligt för mig, med den mycket begränsade informationen jag har, att avgöra vad dina upplevda misslyckanden beror på. Inte heller du själv verkar ha en tydlig uppfattning om annat än hur och när det hela började.

I och för sig tycks du se ett samband mellan andras reaktioner och ditt eget agerande, och att det har bildats en nedåtgående spiral av negativa upplevelser och förväntningar som påverkat såväl ditt eget som andras beteenden. Men å ena sidan berättar du att du inte längre kan visa din rätta personlighet och därför känner dig ytlig och tråkig, vilket antyder att du har en viss förståelse för att andra inte får en så positiv bild av dig. Å andra sidan gör du stora ansträngningar för att göra ett gott intryck på nya människor som du träffar och jag tolkar det du skriver som att du upplever att vad du än gör så slutar det med ett misslyckande.

Det framgår tydligt i ditt brev att du mår dåligt av det som hänt under den senaste perioden i ditt liv. Däremot uttrycker du ingen ilska mot dem som förtalat dig. Visserligen har du börjat tycka illa om dem som du känt dig illa omtyckt av, men det gör du för att skydda dig själv – inte för att du är arg.

Det jag undrar är om du känner dig orättvist behandlad och mobbad eller om du upplever att du haft en himla otur och stött på många människor som generellt beter sig konstigt eller rent av elakt? Eller om du tänker att problemet huvudsakligen ligger hos dig själv? Att du feltolkar eller övertolkar saker som sägs? Eller att det är något i ditt uppträdande som får folk att reagera på ett konstigt sätt?

Om det är så att du varit utfryst eller mobbad på något annat sätt så kan det förklara mycket. Den som blivit mobbad bär med sig den erfarenheten in i nya sociala sammanhang, och det påverkar de förväntningar man har på dem man möter och därmed också det egna beteendet. Och har man gång på gång fått höra negativa kommentarer är det lätt att man till slut börjar tro att de stämmer. Åtminstone kanske man börjar vackla och undra om det är mig eller omgivningen det är fel på.

Jag tänker att du behöver hjälp att få klarhet i vad som händer och sker, så att du kan bryta den negativa cirkeln som du befinner dig i. Om du upplever att du är mobbad är det en allvarlig sak som skolan och praktikplatsen måste ta tag i, men för att de ska kunna göra det måste de förstås få veta vad som pågår. Finns det någon form av studenthälsa knuten till din utbildning tycker jag att du ska vända dig dit.

Att få stopp på eventuell mobbning är naturligtvis prioritet nummer ett, men med tanke på att du hamnat i en situation där du känner stark ångest inför blotta tanken på att börja jobba, så tänker jag att du också behöver få prata med någon om dina tankar och känslor. Jag rekommenderar både en professionell samtalspartner, exempelvis en psykolog, och att du pratar med människor i ditt sociala nätverk.

Du skriver ingenting om hur ditt liv såg ut innan du började i gymnasiet. Hade du nära vänskapsrelationer då och har du några vänner kvar från den tiden som du kan prata med? Kan din pojkvän utgöra ett stöd och ett bollplank? Hur ser det ut med familj och övriga släktingar? Finns det personer runtomkring dig som du har förtroende för och som skulle kunna ge dig ärliga svar på dina frågor om hur de upplever dig och din situation? Det här med att du fick ständig kritik på din praktikplats, trots att du själv tyckte att du gjorde bra ifrån dig, vad fick du kritik för? Har personer som känner dig väl också svårt att förstå den kritik du fick? Tror du att andra skulle hålla med om att du blev ständigt kritiserad eller finns det en möjlighet att andra uppfattar det som att du bara minns det negativa och inte lägger märke till det positiva? Och det här med att du anstränger dig när du träffar nya människor, anstränger du dig rent av för mycket? De som känt dig länge, ser de någon skillnad i ditt beteende före och efter gymnasiet?

Ovanstående är bara exempel på frågor som kan vara värda att fundera kring. Tveka inte att ta hjälp av andra. Prata med din handledare på praktikplatsen, närstående personer och gärna också en psykolog. Allt i syfte att kunna förstå och förändra din situation.

Vänlig hälsning,