Oro
Det senaste året har jag börjat oroa mig allt oftare. Ofta handlar det om döden och att bli äldre. Jag är bara 18 år så jag borde väl inte oroa mig för det ännu iallafall.
När inte min sambo är hos mig är jag livrädd att han ska vara med om någon olycka och dö. Och bara att han kastar vindruvor i sin mun får mig i att bli rädd att han ska sätta dem i halsen och dö. Och att jag ska stå där och inte kunna göra någonting.
Många dagar är jag livrädd att få ett samtal om att han har varit med om en olycka, och är död.
När jag ska sova kan jag ligga och tänka på hur och när mina syskon och min mamma kommer att dö, osv.
När sambon gjorde lumpen höll jag på att gå ihjäl. Jag grät nästan hela tiden när jag var vaken, men försökte sova så mycket som möjligt så att tidens skulle gå snabbare. Vilket ledde till att jag inte orkade gå till skolan. Jag kunde inte sova ensam i våran lägenhet så jag åkte buss 4 mil varje morgon och kväll hem till min mamma och sov i hennes säng. Och det pågick alltså i 6 månader.
Min pappa dog när jag vara 4 år och mamma tror att det är därifrån min "seperationsångest" och oro kommer ifrån. Men är det verkligen så ? Det har ju inte alltid varit såhär. Och vad kan jag göra för att få bort den här oron?
Philip Weiss svarar:
För att gå rakt på sak så håller jag med om din mors tankar om att dina rädslor för döden säkert till stor del hänger ihop med att du miste din far när du var 4 år gammal. När en sådan katastrof inträffar i en familj och för ett barn så sätter det ofta djupa spår i själen och känslolivet.
Du beskriver inte omständigheterna kring din faders död. Var han sjuk, hur länge, hur reagerade din mor, syskon om du har några, hur talade ni om det i familjen när din far dött och därefter, begravningen?
En rad händelser i samband med och efter att en viktig person dör har givetvis också betydelse för hur man reagerar och på vilket sätt vi påverkas framöver av det som hänt oss.
Ibland kan det bli så att vi kapslar in känslor i svåra livssituationer för att vi själva inte mäktar med annat och eller att omgivningen inte står ut med våra reaktioner.
Det kan vara så att du bär på en gammal rädsla och sorg, men kanske också ilska över att din pappa försvann från ditt liv.
Du har en sambo och det ligger nära till hands att tänka att en för dig viktig mansperson kan aktivera de känslor och tankar (rädslan för att mista din sambo) som egentligen mer har sitt ursprung i din tidiga relation till din far och erfarenheten av att han faktiskt dog. Man skulle kunna säga att du "blandar ihop" nutid och dåtid. Visst kan människor som man älskar och är beroende av dö plötsligt, men den vissheten brukar inte skapa så stark sorg och rädsla som du beskiver att du har. Du skriver ju att det inte alltid har varit såhär.
Självklart är det ju så att vi i olika faser och åldrar i våra liv funderar mer eller mindre över vår egen dödlighet, åldrandet och att våra närmaste också skall dö någon gång. I anslutning till det så kommer inte så sällan funderingar över vem man är, meningen med livet, ens eget liv och hur man vill leva sitt liv. Sådana tankar och de känslor som följer på sådana livsfrågor kallas för existentiella frågor. Jag kan tänka mig att du mer än de flesta på grund av att du så tidigt i livet miste din far har kommit att både tänka på och ha starka känslor inför frågor kring liv och död.
Min förhoppning är att mitt svar skall hjälpa dig att hålla isär det som hände för länge sedan och den verklighet du lever i idag med din sambo.
Om dina rädslor och dina katastroftankar inte minskar och hamnar på en rimlig och uthärdlig nivå så vill jag rekommendera dig att gå i psykoterapi. Utifrån det du brottas med i ditt liv så vill jag rekommendera dig att söka en legitimerad psykolog/ -psykoterapeut som har en s.k. psykodynamisk och eller relationell inriktning. Kanske kan ett första steg vara att kontakta Ungdomsmottagningen, UMO, för råd och stöd hur du ska gå vidare.
Vänliga hälsningar
