1-åring besatt av telefoner och teknik

Ingrid Gråberg svarar:

Visst händer det att små barn blir mer eller mindre ”besatta” av saker. Långt tillbaka i tiden, när våra hem inte innehöll så många teknikprylar, var det kanske främst köksskåp och kökslådor som utgjorde magneter för de yngsta familjemedlemmarna. Att gång på gång dra fram kastruller, lock, slevar och vispar, utan att tröttna, är det många barn som har ägnat sig åt.

Men det här med teknik är förstås fascinerande. Bara en sådan sak som att lampan börjar lysa när man trycker på en knapp kan vara en häftig upptäckt som tål att testas om och om igen. Och tänk när videon kom. Då var det många små knubbiga fingrar som ihärdigt tryckte på eject-knappen som fick VHS-bandet att omväxlande försvinna in i maskinen och matas ut igen. Likadant blev det med DVD-skivorna och idag finns det olika tekniska prylar där det inte ens behövs någon knapp som mellanled för att det ska hända något häftigt. Idag kan man trycka, peta och dra med fingret direkt på telefonens eller surfplattans skärm och få omedelbar respons i form av rörliga bilder och ljud. Snacka om häftigt. Till och med vuxna blir helt fascinerade och kan sitta i timtal och stirra på det som händer på skärmen.

På din fråga om det är normalt att ett litet barn blir ”besatt” av saker så är mitt svar ja. Sedan kan man förstås undra över hur en 6-måndersbebis kan utveckla ett så stort intresse för smartphones. I den åldern har man i bästa fall lärt sig sitta utan stöd och finmotoriken är inte särskilt välutvecklad. Barnet kan med andra ord inte själv ha sökt upp en telefon och på eget initiativ börjat undersöka hur den fungerar. Därför gissar jag att ni, precis som många andra föräldrar jag har iakttagit ute på stan, har använt era smartphones för att avleda er son när han varit gnällig till exempel. De moderna telefonerna har ju både ljud och rörliga bilder som gör att de lätt att dra blickarna till sig. Dessutom tar de vuxna upp sina telefoner och tittar på dem så fort det plingar till. Och något så spännande vill man förstås undersöka närmare, och för en bebis innebär det att greppa prylen och gärna stoppa den i munnen.

För närvarande verkar er son mest vara intresserad av att ladda telefonerna. Även om han generellt gillar sladdar, så är det något speciellt med mobilladdarna. Här är min kvalificerade gissning att det handlar om att telefoner brukar ge ifrån sig någon form av ljud när man påbörjar laddningen. Det är därför inte så konstigt att smartphones, surfplattor och datorer attraherar barn i den här åldern.

Numera finns det också appar som riktar sig till 1-åringar och även ännu yngre barn, vilket innebär att fler och fler barn kommer i kontakt med den nya tekniken i allt lägre åldrar. Det problem som du beskriver torde därför också bli vanligare framöver. Helt enkelt på grund av att åtråvärda saker lätt kan leda till tjat när man vill ha dem och till gråt och tandagnissel när man blir av med dem.

Störst risk för tjat uppstår när den efterlängtade saken erbjuds oregelbundet och då tjatet stundtals lönar sig. Det spelar ingen roll om det är en dator eller en godispåse som ni har gömt i ett skåp. Om det ni stoppat undan tas fram och delas/lånas ut lite då och då när er son tydligt visat vad han vill ha, så sysslar ni med vad man brukar kalla för intermittent förstärkning och det är ett bra sätt att befästa beteenden på. ”Tjatet” lönar sig alltså, men inte varje gång utan på ett ganska oförutsägbart sätt. Därmed lär man sig att trägen vinner. Man vet inte när det händer, men rätt vad det är så blir det jackpot.

Du undrar hur ni ska hantera situationen. Någonting säger mig att ni inte har en tydlig bild av vad ni tycker om kombinationen småbarn och modern teknik. Eftersom ni har valt att gömma undan era apparater, så utgår jag ifrån att ni inte anser att det är någon bra idé att låta 1,5-åringen ha fri tillgång till dem. Förmodligen känner ni en viss rädsla för vad som kan hända med prylarna och kanske upplever ni också den starka fascinationen som lite osund.

Vad än syftet må vara uppfattar jag det som att ni vill begränsa sonens handhavande av tekniksakerna. Fundera över era motiv och försök sedan komma fram till om sonen över huvud taget ska få använda datorer och smartphones under den närmsta framtiden eller i vilken omfattning. Jämför sedan med andra saker som ni finner anledning att begränsa eller helt sätta stopp för, exempelvis godisätande, klättring i bokhyllor eller åka bil utan säkerhetsbälte. Hur gör ni/skulle ni göra för att se till att era regler följdes i dessa fall?

Min poäng med att göra jämförelser med andra situationer är att det brukar gå mycket lättare att upprätthålla regler, att stå emot tjat, härda ut ledsna miner och hantera aggressioner om man är klar över hur reglerna ser ut och varför man har satt upp dem. Så hur fungerar det i de fall där ni har koll på era motiv och är säkra på era beslut?

Vänlig hälsning,