4/30/2014

Mitt barn vägrar gå till dagis

Min son är 3,5 år och han har aldrig sedan inskolningen velat gå till dagis. Varje vecka får jag tvinga på honom kläder, borsta tänder, han gråter skriker och är helt hysterisk, frustrerad så han slåss. Får tvinga in honom i bilen. Han försöker rymma, springa iväg, gömma sig.

Att det finns perioder när barn inte är så pigga på att gå till dagis vet jag om, men detta har snart pågått i 2 år.

Jag försöker pusha och peppa honom med allt roligt som finns där men varför är det så här varje gång? Varför slutar han inte med detta och inser hur roligt det är där?

Känner en svag oro att jag gör fel mot honom... bör jag göra något? Känns som om jag skadar honom mentalt...

Jag har fullt förtroende för fröknarna och han säger att de är snälla, men hur ska jag tackla detta?


Ingrid Gråberg svarar:

Det låter närmast som en mardröm att varje dag behöva tvinga iväg ett gråtande och skrikande barn till dagis. Om du inte överdriver, utan det bokstavligt talat sett ut på det här viset varenda dag i två års tid så förvånar det mig att du bara lite försiktigt undrar om du bör göra något. Du känner visserligen en svag oro för att du gör fel som tvingar iväg din son. Samtidigt har du fullt förtroende för förskolepersonalen.

Nu är jag medveten om att ditt korta brev inte kan ge mig en fullständig bild av ditt känsloliv, men det som slår mig är hur lite av dina egna känslor som du ger uttryck för. Kanhända har du en ängels tålamod som gör att du inte jagar upp dig själv och därför inte blir helt matt av att utkämpa de här ständiga morgonstriderna.

Att du inte uttrycker någon oro över hur din son har det på dagis, utan undrar när han ska inse hur roligt det är där, beror kanske på att du själv har sett hur bra det fungerar när han väl är på plats. Eller så har du fått trovärdiga beskrivningar från personalen som gör dig övertygad om att det inte är själva förskoleverksamheten som är problemet. Jag vill ändå nämna att det finns barn som inte trivs i stora grupper och att det därför ibland finns anledning att fundera över andra alternativ, som dagmamma till exempel.

Nu utgår jag ändå ifrån att förskolepersonalen skulle ha slagit larm om de upplevde att din son vantrivdes på dagis. Och du kanske till och med har varit med om att först tvinga iväg ditt barn på morgonen och sedan fått övertala honom om att det är dags att gå hem på eftermiddagen. Det är nämligen inte helt ovanligt att det förekommer konflikter mellan barn och föräldrar både vid lämning och hämtning.

Man måste förstås alltid ställa sig frågan om det är något obehagligt som barnet vill undvika när det finns ett stort motstånd mot att gå till dagis eller skolan. Utsätts barnet för mobbning av andra barn eller vuxna? Förekommer det hot, våld eller kränkningar? Blir barnet aldrig eller sällan inbjuden till lek? Är ljudnivån för hög?

Ovanstående är bara några exempel på frågor man kan behöva ställa sig, men nu utgår jag som sagt ifrån att du redan är tämligen övertygad om att din son trivs och mår bra under sin vistelse i förskolan. Och många gånger är det själva lämnandet som är det jobbiga för barnet.

En del barn har svårt med alla typer av övergångar, det vill säga svårt att avbryta det man håller på med och börja med något nytt. Vissa har generellt svårt att skiljas från sina föräldrar. Det kan finnas en mer eller mindre medveten rädsla för att det ska hända något under separationen som gör att man aldrig mer ses igen. Ibland är det så enkelt att barnet är morgontrött och/eller har sovit för lite som gör att morgnarna lätt blir konfliktfyllda. Eller att barnet är stresskänsligt och har svårt att skynda sig, vilket ofta krävs när vuxna har tider att passa. Hur du beter dig har naturligtvis en stor betydelse för hur era morgnar blir, till exempel om du ser till att ni har goda tidsmarginaler, vad du säger och hur. Vad du förmedlar med ditt kroppsspråk och ditt tonfall spelar en stor roll.

Jag skulle kunna rabbla upp fler tänkbara orsaker till varför det slutar med att du måste tvinga din son att ta sig igenom alla morgonrutiner och komma iväg till dagis, men jag kan förstås inte veta vad som stämmer i just ert fall. Vad som än är orsaken så finns det all anledning att göra något för att få till en förändring. Varken du eller din son mår bra av att ha det på det här sättet.

Om du inte redan har pratat igenom saken med förskolepersonalen tycker jag att du ska börja med att göra det. De kan i sin tur konsultera en förskolepsykolog och förhoppningsvis berätta för dig vart du kan vända dig för att få hjälp. Det kan nämligen se lite olika ut vad enskilda kommuner kan erbjuda för stöd. Får du ingen guidning av förskolan kan du alltid vända dig till BVC.

Vänlig hälsning,