Min pojkvän tycker att min 2-åring borde vara självständigare
Kan jag som mamma har gjort nåt fel eftersom min dotter är trotsig och av och till mammig ?
Jag har bott själv med henne tills hon va 1,5 år gammal och då gjorde jag allt med henne och lät henne vara med och göra allt jag gjorde och tyckte inte det var ett större problem. Allt funkade tyckte jag.
Sen när hon va lite över 1,5 år flyttade jag ihop med min kille så det blev två vuxna hemma och snart efter det började också alla problem med utbrott och skrik osv.
Nu har de t.o.m. sagt på dagis att när hon inte får vad hon vill kan hon bli arg o kasta sig på golvet och bara skrika för att få sin vilja genom. Jag sa att hemma kan det också bli så men jag ger inte efter då.
Men jag som mamma känner mig misslyckad att jag har gjort nåt fel och på grund av min dotter blir det lite bråk mellan mig och min sambo. Känns som om alla tycker att min dotter är helt omöjlig som om hon är den enda som har trotsålder. Hon har säkert mer temperament än vanliga svenska barn på dagis pga att jag och hennes pappa inte är svenska. Vi har ryskt i oss och man vet ju att när man har lite rysk i sig så kan det vara lite mer temperament.
Min sambo tycker också att för sin ålder borde hon vara mycket mer självständigare och leka mer själv i sitt rum osv. Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Hon kan prata lite och förstår det mesta. Hon sover själv i sitt rum sen hon var 1 år och 4 månader. Det var då hon också började på dagis. Vad ska jag göra :( ?
Ingrid Gråberg svarar:
Att en 2-åring kan vara trotsig, temperamentsfull och mammig är helt normalt – oavsett etniskt ursprung. Och att barn reagerar på förändringar är också helt normalt.
Tidigare har din dotter inte haft någon konkurrens om din uppmärksamhet. Nu har det flyttat in en ny person i ert hem som både kräver en del av din uppmärksamhet och som verkar ha en annan syn än vad du har gällande vad man kan kräva och förvänta sig av en 2-åring. I mina ögon är hans förväntningar dessutom orealistiska och lite oroväckande.
Så här små barn är inte, och ska inte vara, självständiga varelser som föredrar att sitta ensamma på sitt rum och leka några längre stunder. Om det dessutom är så att din dotter går på dagis flera timmar om dagen, så är det väl högst rimligt att hon vill vara nära dig en stor del av den övriga tiden som hon är vaken.
Att flytta ihop med någon som har barn sedan tidigare är inte alltid helt enkelt, men det är något man måste ta med i beräkningen. Partnerns barn får man på köpet, det är inget man kan välja bort.
Självklart måste din sambo få vara med att tycka och påverka när det gäller barnuppfostran och rutiner i hemmet, men han kan inte förvänta sig att det ska vara enkelt och friktionsfritt att vara styvförälder eller att barnet aldrig är till besvär. Och han får ju trots allt ha dig för sig själv på nätterna, vilket långt ifrån alla småbarnsföräldrar har möjlighet till.
Jag misstänker att din sambo inte har så stor vana av barn, så jag tycker att du ska ta med honom till BVC och prata med någon om hur din dotter fungerar, vad du oroar dig för och vad han irriterar sig över. Då kan ni båda få vägledning om vad ni kan förvänta er av en 2-åring, vad som är rimligt och vad som kan anses vara avvikande beteenden.
Med ökad kunskap kommer ni förhoppningsvis också få en ökad samsyn kring regler och rutiner. Och kanske kan det leda till att din sambo får ett större tålamod med din dotter.
Med tanke på hur liten hon är så har han ju också en ypperlig chans att bli en viktig person i hennes liv och få ta del av alla glädjeämnen som följer med föräldraskapet. Den chansen och det ansvaret hoppas jag att han är villig att ta – i annat fall borde han ha valt en flickvän utan barn.
Här kan du läsa mer om:
Barns utveckling 1-3 år
Trots
Styvfamiljen
Vänlig hälsning,
